Två år, barnvakt och kyrkan.
Idag är det två år sedan vi fick det värsta beskedet i vårt liv. Det att Silas inte skulle överleva utanför min mage. Det har gått två år och sorgen är inte på samma sätt som då, men lika verklig... Jag tror årsdagen för beskedet och för hans födelse alltid kommer vara lite tyngre än andra dagar. Och så får det vara.
Så idag är jag glad att jag fått bära på Molly, min brors minsta, och fått myst med Alva i knät och lyssna på Hugo och Seth när de lekt olika Star Wars lekar. Jag har varit lite barnvakt åt dem i eftermiddag då Marcus och Lovisa var iväg på en grej i deras kyrka. Stefan var på en grej i vår kyrka annars hade ju han varit med mig och "barnvaktat" :)
Vi var tidiga familjen i kyrkan idag. Redan kl 09 var vi där allihop. Stefan predikade och jag sjöng med Robert, så Seth fick snällt följa med. Jag bunkrade upp med film, festis och ostbågar. Han var väldigt nöjd och det gick jättebra. Han är ju van vid att få vara med på olika grejer i kyrkan. Vår älskade skrutt!!
Två år... Vad mycket som hänt sedan dess och ändå känns det så nära.
Tack Jesus för att du alltid är med, i allt, genom allt!
Ja, tänk att Jesus är med genom allt det vi går igenom. Tänker på dig och din familj och ber för er. Stor kram från Annika.
Riktigt fullt går det nog inte över. För ni kan ju inte glömma att han fanns. Men du beskriver det jag brukar säga till sörjande... att det förändras, den intensiva smärtan avtar och vemodet(som är en läkande känsla) tar vid. Det går att leva vidare.
Alt gott till er!
Jag brukar söka på olika ord i Bloggsök på Bloggportalen. Då och då fastnar nåt intressant i nätet...
