Jag vill alltid älska

För några år sedan sjöng jag på en liten pojkes begravning. Det var bland det värsta jag har gjort. Jag sjöng en oerhört vacker sång, som Carola gjort. Aldrig trodde jag att den skulle beskriva precis vad jag känner idag. Aldrig trodde jag att det skulle hända mig.

Tårarna rinner när jag lyssnar på den här sången. Den är så vacker!

Här sjunger Carola sången på årsdagen av tsunamin i Thailand:



Ingen förstod vart Du blev av, men fast Din vagga är en grav tror jag Du fann en öppen dörr som barnen gör till rum med änglar att få se dom lär Dig leka, ser Dig le Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar

Det är Dig jag älskar! Och en gång skall tystnad ge upp för sång Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Ingen är vackrare än Du för Du har himmelsk klädnad nu Du som är mammas sorg och skatt jag ber i natt När Du hör vita vingars sus be att två änglar tar ditt ljus ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!

Jag skall aldrig glömma Och en gång skall tystnad få ge upp för sång Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt finns Du nånstans gömd Aldrig blir Du glömd Inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Det är Dig jag älskar Det är Dig jag älskar Och en gång skall tårar få ge upp för sång Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn får förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt finns Du nånstans gömd Aldrig blir Du glömd Inte ett enda barn får förgäves liv nån gång

Jag vill alltid älska - aldrig glömma - jag vill alltid älska dig!

Inte ett enda barn får förgäves liv nån gång

Jag har börjat känna av sammandragningar och lite småvärkar nu. Det känns fruktansvärt jobbigt. Troligtvis ska jag ändå inte in till Linköping förrän imorgon då de ska sätta igång förlossningen på allvar.

Igårkväll kom en barndomsvän hit. Hon och hennes man har gått igenom precis samma sak som vi gör nu. Det var helt fantastiskt av henne att komma hit tycker jag. Hon berättade hur det hade varit för dem och vi fick gråta tillsammans, över deras barn och över vårt. Jag blev mycket lugnare inför imorgon, efter att ha fått prata med henne som varit med om samma sak. Men jag kan fortfarande inte förstå att jag imorgon ska bli igångsatt för att föda vårt barn, som inte kommer leva. Det är helt overkligt och ofattbart. Vilken tröst att veta att vi kommer få träffas en dag hos Jesus.

Familjen och naturen - vilken tröst

Först vill jag TACKA alla för all uppmuntran, både här och via sms osv. All omsorg bär verkligen! Jag har aldrig gått igenom något livstrauma som detta och man vet aldrig hur man ska reagera förrän man gör det. För mig betyder människors omsorg och kärlek hur mycket som helst! Det vet jag nu. Det bär, det lindrar även om sorgen är densamma. Och som jag skrivit tidigare, man kan inte göra "fel" när man bryr sig. Var inte rädda för att prata med oss. Vi säger till om vi inte orkar.

Just nu lever vi i ett vakum. På tisdag kommer vårat barn födas, men det kommer inte leva. Tisdag kommer vara den värsta dagen i våra liv! Jag tror att det vakum jag befinner mig i nu beror just på väntan till tisdag. Just nu lever barnet i mig, jag känner det, jag mår illa, jag har början till foglossning osv... Det är så overkligt alltihopa. Efter tisdag/onsdag då förlossningen är gjord och vi fått hålla i vår skatt, då kommer sorgen in i ett nytt skede. Ett nytt sorgearbete kan börja. Nu är allt, som sagt, så overkligt...

Mamma och pappa tog med oss ut på "Vackra vägen" igår. Kisa är så vackert. Vackra vägen ligger vid ett naturreservat. Här kommer lite bilder.


Far och son tittar på kossor.


En gullviva som börjar se solen.


Ett av de roligaste korten någonsin. Mamma och pappa dricker kaffe och Seth har klättrat upp på "berget" och ser sig omkring...


En äkta gärdsgård och vitsippor.


Vackert med mycket vitsippor.


När man blir sååååååååååååååååå tjött är det skönt att mojfajs axlar finns =)

Det är så konstigt att livet går vidare för alla andra. Men så är det ju. Det är skönt att vi får stanna upp och vara i vår bubbla ett tag. Både Stefan och jag är sjukskrivna ett tag framöver så vi kan ju vara i vår bubbla ett tag nu. Särskilt som vi är hemma hos mamma och pappa. Vi behöver inte tänka på något praktiskt som disk och mat t ex. Mat känns inte viktigt just nu, men det är ju viktigt. Sömn, mat och värme är jätteviktigt när man är i chock och har sorg. (TerapeutMia finns därinne någonstans =)) Seth är glädje och ljusspridare. Han är fantastisk. Han funderar mycket - självklart och han pratar och är sig själv. Underbart. Vad skulle vi göra utan honom?

Igår eftermiddag satt Seth, Stefan och jag och tittade på Toy Story, som gick på tv. Plötsligt ringer det på dörren och där står en av våra närmaste vänner från Örebrotiden. Hon och hennes pojkvän hade läst om vad som hänt på facebook och valde att sätta sig i bilen och åka från Örebro till Kisa för att lämna en present till oss. Gissa om vi blev förvånade och glada. Mamma satte fram fika och vi fick sitta och prata sorg, vardagliga saker, drömmar osv i några timmar. Det var så skönt! Vi fick tänka på annat en stund och fick skratta och bara vara glada att få träffas!! Så tack Anneli och Roine för att ni kom!

Nä, nu ska jag drista mig till att duscha, för vi ska till Linköping snart för en träff inför tisdag.


Nyare inlägg
RSS 2.0