Frid
När jag var liten - kommer inte ihåg exakt hur gammal, men jag tror det var när jag gick i mellanstadiet - så hade jag perioder av oro. Jag var rädd att mamma och pappa skulle försvinna, jag var rädd för att huset skulle börja brinna och jag var orolig för vad som skulle hända med vår hund om hela vår familj skulle försvinna osv osv. Jag tror att det är ganska vanligt att man oroar sig för olika saker när man är barn. Även som vuxen kan man ju oroa sig för saker och ting. En period var jag särskilt orolig för att huset skulle börja brinna och vad skulle då hända med oss barn, som sov på övervåningen. Jag kommer ihåg att jag pratade med pappa om detta en kväll när han nattade mig. Han sa först att om det skulle börja brinna skulle jag springa till balkongen och så skulle han hämta mig och mina syskon med stegen. Sådant lugnar verkligen ett oroligt barn, för en pappa klarar allt =) Sen sa han något som jag alltid burit med mig. Han sa att när han är orolig för saker brukar han tänka på ett bibelord: "Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig". Joh 14:1. Detta lugnade mig oerhört mycket. Dels vetskapen att Jesus alltid är med - vad som än händer - och att pappa faktiskt också kunde vara orolig ibland.
Lite längre fram i Joh 14 i bibeln säger Jesus:
"Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa".
För er som inte läser bibeln så ofta så kan detta låta högtravat och svårläst. Men mig har dessa ord följt genom livet. Jag återkommer gång på gång till det. Han ger frid. Han är min trygghet. Detta betyder inte att jag aldrig har det svårt och jobbigt, men när jag har det så är han med och ger frid!
Jag har varit med om konstiga och svåra situationer då jag känt en enorm inre frid, trots kaos eller oro runtomkring mig. Det är häftigt!
Det finns en känd dikt, som också är härlig att återkomma till:
En natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud.
I skyn fick jag se glimtar och scener ur mitt liv.
För varje scen, noterade jag att det var två par fotsteg i sanden;
ett par tillhörde mig och det andra Gud.
När den sista scenen ur mitt liv visats för mig tittade jag tillbaka på fotsetegen i sanden.
Jag såg då att många gånger fanns bara ett par fotsteg.
Jag noterade också att det var under mina jobbiga och ledsna tider i livet.
Detta bekymrade mig och jag frågade Gud om det.
"Gud, du har sagt att när jag beslutade att följa dej, skulle du gå med mej hela vägen.
Men jag har sett att då jag har haft jobbiga tider i livet, finns där bara ett par fotsteg.
Varför lämnade du mej när jag som bäst behövde dej?"
Gud svarade; "Mitt dyrbara, älskade barn,
Jag har lovat att alltid vara med dej.
Under de tider av lidande, då du bara ser ett par fotsteg, det är då jag bär dej."
Blessings
