Mitt liv - min vardag

Som jag sa igår, så kom min bästis från när vi var små, hit idag med sin familj. Oj, vad roligt det var. Vi har inte träffats på 1.5 år och ändå kändes det som vi träffades senast igår. Vad härligt det är med vänner som det är så med. Dessutom är de ruggigt trevliga och härliga människor!!! Här kommer lite bilder från dagen...


Började med lunch tillsammans.

Sen bar det av till "kullen" där vi åkte kälke och pulka. Man blir ju själv som ett barn när man får på sig vinterkläderna och får sätta sig på en pulka =)




Maja och "min" Linda, även kallad Lindus.





Spänd förväntan...


Oiii vad det går.


Härliga Maja med fart i...


När vi kom in i värmen igen åt vi upp pepparkakshuset, till barnens glädje!


Söta Jonna, snart ett år.


Stefan var populär idag =)


Som sagt: Populär...


Linda och Jonna.

Vad roligt det var att träffas. Seth och Maja har träffats en gång, när de var 1.5 respektive 2.5 år. De lekte ändå hur bra som helst idag och hittade på lekar och förstod varandra helt och hållet. Det är så roligt att se! Jonna satt glad och tittade på de två stora barnen.

Linda och jag lärde känna varandra när vi var sju år. Vi började i samma klass, hamnade bredvid varandra i matsalen (där vi hade bestämda platser) och vi spelade fiol tillsammans. Det var så vi lärde känna varandra och sedan var vi som ler och långhalm, som man brukar säga. Vilken gåva att få ha en sån vän i sitt liv!

Vi tog körkort ihop, men Linda fick sitt körkort två veckor före mig. Hon tog det på onsdagen och på fredagen satte vi oss i hennes föräldrars bil och körde glatt fem mil, till Linköping för att gå på bio, själva! Vilken lycka! Vi kollade på Mission Impossible =) Vi parkerade, där mina andra vänner brukade parkera när vi åkte till kyrkan på ungdomsmöte i Linköping.  Det brukade inte vara några problem och man brukade få stå där, men nu hade man ändrat detta, utan att vi förstod det... trots att det var förbudsskyltar. Två "blonda" tjejer. När vi kom tillbaka hade vi naturligtvis fått parkeringsböter. Oj, vad förtvivlade vi var. Nu skrattar vi åt det, men då var det världens katastrof. Vi bestämde att jag skulle vara med och berätta detta för Lindas föräldrar och att vi skulle betala den tillsammans. Vi var såååå förtvivlade. Men det var ju inte så farligt. Lindas pappa förbarmade sig över oss och betalade den. Ha ha. Vilka bekykmmer man hade då...

På somrarna tog Lindas pappa med oss ut och paddlade i havet. Oj, vilka härliga sommarminnen. De kommer alltid finnas med i mitt hjärta!

Linda är vegetarian och det har hon varit sedan vi gick i lågstadiet eller mellanstadiet, jag minns inte rikigt. På vår skola var man inte så van vid att det fanns barn som skulle ha annan kost, så stackars Linda fick selleribiffar 4 av 5 dagar och hon avskydde - verkligen avskydde dessa. Detta resulterade i att när det var något gott, såsom t ex köttbullar, så satt jag och smugglade köttbullar till henne i en servett under bordet. Ha ha! Det var inte lätt, för vi hade ju en "mattant", Doris, som såg allt. Vi gav namn till de olika mattanterna, som stog och serverde mat. En mattant hade alltid knallrosa läppstift, så hon fick namnet Rosa, en annan fick namnet Knäcka och en annan Gnägga. Vi hittade även på ett eget teckenspråk när vi var 11 år och detta kommer vi ihåg fortfarande. Coolt att man kan komma ihåg sådant. Det är som att det sitter i ryggmärgen.
Vilka härliga minnen!
Tack Linda för att du var och är min vän!!!

Nu har jag varit tillräckligt nostalgisk för idag =)

Ha en skön kväll!
Blessings