Mitt liv - min vardag

När jag fyllde år fick jag en del pengar från olika personer.Den symboliserar min tro på Jesus. 

Idag är det fyra år sedan vi begravde vår Silas. Han föddes ju 4/5 men begravdes alltså inte förrän i juli. Seth är en kille som har nära till sina känslor och han grät när vi var där, vilket Stefan och jag också gjorde. Det var fint att få dela den stunden med varandra! Silas plats... Seth lägger dit kottar när vi är där och två av dem fanns kvar och då fick det bli en tredje idag :).En liten bukett till honom.

...sedan han föddes och gick direkt in i Jesus famn.




Håll Mitt Hjärta 

Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud I ditt knä
Säg att du menar
Och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ

Björn Skifs

Vad fort ett år går. Det är ett år sedan vi hade gravsättning för vår lilla Silas. Det går fort, men tänk så mycket som hänt sedan dess... För ett år sedan trodde jag inte att jag skulle bo i Örebro nu och trivas gott med livet som det är. Han kommer alltid alltid fattas mig. Men livet är ändå gott. Jag är lycklig, även om jag fortfarande sörjer, (vilket jag kommer göra hela livet).



Lilla gubben, jag kommer alltid älska dig!!! Nu ska jag ta med din storebror på Speedway för att titta på vår förra granne när han kör. Jag önskar att du hade kunnat vara med...

Nu har det snart gått ett år sedan vi fick veta att Silas inte skulle överleva utanför min mage... Ett år... Oj, vad tiden har gått fort och samtidigt inte. Det har varit ett år fyllt med smärta, själslig och fysisk. Jag är fortfarande inte helt återställd fysiskt efter alla komplikationer efter förlossningen. Själsligt... ja, jag vet inte vad jag ska säga om det. Man blir nog aldrig helt återställd efter att ha förlorat ett barn, men sorgen blir annorlunda. Sorgen gör fortfarande ont, men man lever ändå ett normalt liv med mycket glädje och värme, med sorg och smärta, som alla gör. Vissa dagar eller stunder är svårare. Helt plötsligt kan något hända som gör att jag påminns om Silas och sorgen sköljer över mig utan förvarning. Han skulle varit runt sju månader nu... Det är faktiskt svårt att förklara, men alla ni som upplevt förlust av någon nära, vet ju hur det är.
Det har också varit ett år med svåra och stora beslut, såsom att flytta från Avesta till Örebro. Och ett år fyllt av glädje och människor som fyller livet med så mycket positivt. Ett omvälvande år helt enkelt!
Jag känner att denna vecka antagligen kommer vara tyngre än andra veckor. På fredag är det exakt ett år sedan vi var på ultraljud och fick det hemska beskedet - att Silas inte kunde leva utanför min mage. Nästa onsdag är det ett år sedan han föddes.

Jag bad mamma och pappa åka förbi hans gravplats i Lilla Aska i Linköping, där han ligger. Det är så vackert där nu med vitsippor, som jag älskar. Så i fredags åkte de dit och tog kort för min räkning. Vilka fantastiska föräldrar jag har!! De ställer alltid upp för oss och utan dem vet jag inte hur det hade gått förra året, när förlossning och allt var. Vi bodde hos dem två veckor och de tog hand om oss och Seth.

Här är ett par kort från Minneslunden Lilla Aska och "vår" plats, där Silas är begravd.




Jag tycker det är så fint detta pilträd i smide. På ett av löven står Silas namn.

Vi fick veta av Stefans faster Bodil, att en man som var vän till Stefans farfar har gjort detta träd. Det tycker jag är häftigt!

Jag är så glad för påsken, som varit helt fantastisk. Det behövdes inför veckan som kommer. Livet är verkligen en blandning av sorg och glädje.

Idag känner jag... tomhet.
Vaknade i stort sett med den känslan idag. Har nog helt enkelt en sorgedag idag. Kan inte förklara det på något annat sätt... Har tänkt mycket på Silas idag och den saknad jag känner efter honom. Det kommer såna dagar för mig då och då och idag är alltså en sån. Det är ingen särskild anledning utan det är nog såhär det kommer vara för mig. Jag tror att helgen - Allhelgona - som var påverkar mig också. Jag hade så gärna velat tända ett ljus hos Silas, men det var för långt att åka till honom...
Idag ger den här sången mig tröst...

"Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ

Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ

Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ"

Björn Skifs

Nu till något helt annat... Idag är det tisdag, vilket innebär springträning för Seth. Som du nog har märkt har det snöat lite idag. Jag funderade ett tag på att ställa in (Stefan jobbar ikväll och kunde inte ta med Seth) eftersom jag inte kände för att stå ute i snöoväder. Men jag kom på bättre tankar. Seth ville ju åka och det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder... ja, du vet. =)
Så vi klädde oss varmt och åkte iväg. Det var förvånandsvärt många barn där, trots vädret. Jag försökte ta ett kort på Igelkottarna, som Seths grupp heter, men snön tog fokuset i kameran, men jag tror bilden förmedlar lite av känslan där:

Barnen var glada och kastade snö på varandra och ledarna =)
Såhär såg det ut när vi kom hem igen.

Ja, då var denna vinters första snö här. Jag älskar det!!! Nu får jag spela julsånger! HA HA. Dessutom gillar jag snö!

Det var rejält halt när jag åkte hem, så ta det lugnt på vägarna imorgon när du är ute och åker!!!

Många kramar

En kompis till mig var på urnsättning för en släkting i början av sommaren. Barnen var med och minstingen (tror jag att det var) frågade om det var en skatt i urnan. Tänk vad rätt han hade på ett sätt. Visst är det en skatt som ligger i urnan, en älskad person som har lämnat jorden.

Idag var det vår skatt Silas som begravdes.
Vi hade en jättefin urnsättning tillsammans med vår familj.
Det var en av de där jobbiga dagarna i livet som man måste gå igenom och det var skönt att ha familjen med. Vi har verkligen välsignats med en familj som står vid vår sida vad som än händer.
Våra fina vänner Åkessons var med också. Robert sjöng två sånger och Pernilla läste ett bibelord. Min bror, Marcus, spelade gitarr till sångerna. Vi fick en fantastiskt fin stund tillsammans.

Jag har tidigare berättat lite om hur minnesplatsen ser ut. Den är helt underbar, rent ut sagt. Här är lite bilder för er som vill se. Jag ska bara berätta lite om det först =) Det är som ett skogsparti, med blåbärsris, tallar och andra växter. De har gjort ett tårpilsträd i smide där man hänger upp ett löv, med namn och födelse och dödsdatum. Vid tårpilen är en stenmur, där man får lägga minnessaker, eller ställa blommor. Där är också porlande vatten och en bänk som man kan sitta på. Runt pilträdet är skogsmark med vanliga naturstenar med nummer på, så vi vet var han är, men namnet står inte på själva stenen. Det är en jättefin plats.




Såhär ser det ut.

Efter urnsättningen åkte vi till Nya Slottet Bjärka Säby och fikade. De gjorde iordning jättefint åt oss, så vi fick sitta i festvåningen inne i slottet. Fin miljö. Efter det gick vi ner till stranden och de flesta av barnen och några vuxna badade. Det var ett fint avslut på dagen.

Ibland kommer det över mig, som en kalldusch... Vår Silas finns inte mer. Jag har stunder då jag lever någorlunda normalt och jag har stunder, som nu, då sorgen fyller mig och jag tänker på Silas... Han fattas mig verkligen.
Jag inser att det inte är självklart för andra runtomkring att vi gett honom ett namn, att vi kommer ha urnsättning för honom, men för oss är det självklart. För oss är han ett barn vi förlorat. Ett barn, som vi en dag kommer få möta i himlen där han är fullt frisk och skapad underbar, en avbild av Gud.

Jag vill alltid älska
Jag ska aldrig glömma...
...inte ett enda barn blir förgäves till nån gång...

Idag är ytterligare en dag då jag känner mig tom, när jag nu ska blogga... Vad ska jag skriva om? Vad har jag att berätta om? Tja, inte något särskilt faktiskt. Idag har jag inte fått mycket gjort för kroppen och själen har varit tunga... Men uteplatsen blev färdigstädad och iordninggjord. Tack och lov kom Lina hit med barnen på eftermiddagen och det var härligt. Hon hade med sig fikat och efter jobbet kom Lennart också och bjöd på middag. Lyx va? Vi fick sällskap och blev bjudna på fika och middag. Det är så skönt med dem... Vi skrattar alltid ihop och det gjorde vi idag också och hade roligt. Det var precis vad vi behövde =)

Jag har hittat en sida med massor av dikter till mammor som förlorat ett barn. Några dikter är skrivna som om det är barnet som skriver till mamman från himlen. Jag älskar dem. Här kommer ett par av dem:

"Gråt ej mera min mamma
livet hos dig blir kanske aldrig detsamma
men låt mitt minne
bli kärlekens ljus!
Låt det alltid lysa i ert hus!

Tiden är kort, det har jag visat,
lev i värme och ljus, låt inget bli nedisat!
-Det är min gåva till er. Låt aldrig mer
mörker och smärta få övertag!
Gläds istället åt var dag."

Och här är en till:

"Var inte ledsen lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När de klippte banden
orkade inte mitt hjärta att slå.

Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.

Jag finns inte bland er,
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så."




Det är så fantastiskt att vi har Seth. Han är en underbar grabb. När vi hade lite fredagsmys ikväll låg han i mitt knä och åt godis och var så glad och pratade och pratade. Han är en grabb med mycket känslor och oftast är han glad så att han hoppar fram och pratar och pratar och pratar. Ibland är han ledsen och då syns det på hela honom, precis som det syns när han är arg eller glad. Han är en sån glädje för oss. Hans glädje smittar av sig och hans funderingar är så sköna. Ofta kommer det små funderingar kring Silas, himlen och dinosaurier och det gör allt så naturligt och det är ju så det ska vara.

Nu ska jag läsa min Nora Roberts bok, vilken i ordningen det är vet jag inte, men de är så härligt IQ befriade =)

Idag träffade jag läkaren för återkontroll och tack och lov: Jag behöver inte skrapas!!!! Antibiotikan verkar, behandlingen som jag fick i början av veckan har hjälpt och om någon vecka kommer jag förhoppningsvis må fysiskt bra.

Så idag åkte vi till Mosås och min bror med familj. Hugo och Seth satte igång och busa och leka direkt och Alva började charma oss direkt =) Ikväll ska vi spela spel och äta godis när barnen somnat (vilket de borde göra snart, med tanke på hur mycket de sprungit runt sista timmen) =) 

Idag har det slagit mig att jag numera räknas som en sk "änglamamma". Jag tycker det är ett så fint namn. Det är när man har barn som inte lever längre, men det är svårt att förstå att det gäller mig. Det är så fint att det finns flera som bloggar om detta och att man kan ge och få tröst från andra.
Nu när jag varit hemma hos mamma och pappa har jag ju träffat på människor som jag känner när jag varit med mamma ner på Kisa. Alla har hälsat på mig och sagt några ord till tröst och förvånansvärt många har talat om för mig att de varit med om liknande händelser. (Alltså förlorat ett ofött barn, eller ett barn som hunnit födas.) Varför pratar vi inte mer om det? Det finns människor överallt, som lider och sörjer sina barn... Jag hoppas att vi kan vara öppna mot varandra och hjälpa varandra och bära varandra. Jag är så glad för alla vänner som delar med sig och för alla bloggvänner och internetvänner, som delar med sig av sina erfarenheter och tröst. Jag är så tacksam till er!

Stora kramar från mig

Ni som har följt min blogg under längre tid, vet ju att vi var med i en artikel i aftonbladet som handlade om att jag var osäker på att få fler barn. Ni vet också att jag har mått skit under hela graviditeten, alltså mått fruktansvärt illa och varit sjukskriven hela graviditeten och likadant var det med Seth. Mitt illamående har inget att göra med att Silas hade en missbildning. Jag har fått den frågan ett par gånger nu och jag frågade själv läkaren om detta, men det felet han hade påverkar inte hur jag mår. Jag är nog bara en sån som mår dåligt när jag är gravid.

Jag kan säga att så fort vi blev gravida (vilket var planerat) ville jag ha honom och jag längtade efter honom. Jag älskade honom så fort jag fick veta att han fanns i mig, även om jag hade svårt att vara glad de första veckorna, eftersom jag då mådde extremt dåligt. Han var efterlängtad och älskad! Han är oerhört saknad och fattas oss varje sekund. Det känns som om vi blivit bestulna på en framtid med honom. Det känns så meningslöst och orättvist. Det ÄR meningslöst. Det finns ingen rättvisa i att någon förlorar ett barn. Vi fick låna honom i ca 18 veckor. Jag är glad för den tiden och skulle inte vilja ha det ogjort! Jag sörjer ändå tiden vi förlorat.

Nu till något roligare. Idag har det varit Kisemarken. Den infinner sig varannat år i Kisa. I år regnade det och var ca 4 grader... Uj uj, vad kallt. Vi hade på oss lager med kläder, kängor, mössor, vantar och regnkläder. Åsa, min syster, kom ner med sina barn och kusinerna har lekt galet mycket idag. Seth var otroligt glad när de kom. Vad han har längtat. De fick varsin peng av morfar och fick köpa vad de ville (nästan) på marknaden. Seth köpte bl a lite bilar och en pilbåge med Spindelmannen på och sugproppspilar. Bilarna och pilbågen är med bredvid honom nu när han sover. Sötnos.


Det blev även en tur i en tågkarusell...


...och ett flygplanskarusell.


Sover med snuttefiltar, bilar, gosedjur och pilbåge =) Vår härliga grabb.

Det är svårt att veta vad jag ska skriva om just nu.
Jag använder bloggen som en dagbok och går ofta tillbaka i den när jag vill veta hur det var t ex förra året i november. Jag fortsätter använda den främst som en dagbok för min egen skull. En annan orsak till att jag startade den är att familjen bor utspridd och alla kan se bilder och läsa om vardagen genom bloggen. Mamma, min syster, mina båda svägerskor och min svåger har också bloggar, så vi kan följa varandras liv smidigt. Vi har även hunnit bo på flera olika ställen och har därför vänner utspridda över hela Sverige, som kan följa vårt liv, om de vill. Jag tycker det är viktigt att skriva om sorgen nu, för jag kommer säkert vilja läsa om det igen om några år och Seth kan ju också läsa när han vill sen. Det är även bra nu, eftersom vi har vänner över hela Sverige, som vill veta vad som händer nu och då är det bra att hålla uppdateringen genom bloggen. Jag orkar inte prata med så många just nu och då är det ju jättebra att använda bloggen också.

Jag frågade mamma igår hur jag ska kunna ge tillbaka till alla människor som ger så mycket till oss nu, genom kommentarer här, facebook och sms. Hon svarade att jag nog inte kommer kunna göra det och att det är okej. Jag tycker det är svårt att bara få och få. Jag brukar alltid vilja ge tillbaka också, men nu kan jag nog inte det. Just nu orkar jag inte, men jag är verkligen så tacksam till er alla! Jag vet inte hur det skulle gå om jag inte hade er omsorg. Och alla ni, gamla och nya vänner, som skrivit om oss på era bloggar. Vissa av er har jag aldrig träffat utan vi känner varandra genom bloggandet och ändå visar ni sån omsorg...
Jag ska väl egentligen inte nämna någon vid namn, för jag glömmer någon då, men Göran, jag måste ändå säga tack till dig!!! Du satt och åkte 50 mil för att umgås med oss några timmar i måndags. Helt fantastiskt.
Mamma och pappa ni är guld värda som ställer upp för oss till 110% nu när vi inte ens orkar fundera på vad vi ska äta, eller på disk eller något som har med vardagen att göra. Om inte ni tog hand om oss nu, vad skulle vi göra? TACK!

Sorgen blir större för varje dag och jag förstår mer och mer vad vi varit med om. Det kan plötsligt slå mig att vi faktiskt förlorat ett barn och därmed en framtid tillsammans med honom. Det kan slå mig att detta inte är en hemsk dröm utan verklighet. Det är enormt tungt. Jag visste inte att det kan göra såhär ont. Nätterna är värst. Jag har ju läst mycket om hur man reagerar efter trauman och sorg och jag har läst människors berättelser och jag möter människor i mitt jobb som berättar hur de reagerat i sorg. Alla har gemensamt att det är svårt att sova. Nätterna är jobbiga. Det är när allt blir tyst som tankarna mal och snurrar. Det är verkligen så! Jag kan inte somna och jag vaknar runt 4. Har jag en bra natt sover jag ordentligt 4-5 timmar. Jag vet att det är naturligt att det är så, men jag börjar bli riktigt sliten nu. Det känns så viktigt att orka med Seth. Han är i och för sig nöjd med om jag är i samma rum som honom. Jag läser lite när han målar, tittar på tv eller pysslar med något. Mamma leker mycket med honom också och det är oerhört värdefullt. Just nu kan jag inte ens förstå enkla instruktioner om hur man returnerar en vara som man skickat efter från H&M. Som tur är kan mamma hjälpa mig. (Stefan har åkt till Göteborg för att gå på Speedway med sin bror och vara med sin bror ett par dagar nu. Jag är glad att han orkar ta sig dit, för det betyder mycket för honom att göra det.)

Jag bävar för att komma hem till vardagen, men vi måste ju möta den någon gång. Men vi väntar ett tag än. Vi stannar här i Kisa nästa vecka också och så stannar vi till hos min bror i Örebro nästa helg. Vi har en del praktiskt att ta hand om innan vi åker hem också. Nämligen omhändertagandet av Silas. När vi fick beskedet att han inte skulle kunna leva, visste vi inte något om hur det går till efter förlossningen och vad som händer med honom då. Vi fick träffa en kurator direkt efter beskedet och vi frågade henne om allt detta. Vi fick även träffa en kurator i tisdags i Linköping. Vi fick veta att om barnet föds innan v. 22 räknas det som ett foster i klinisk mening. Föds barnet efter v. 22 kan det överleva och räknas därför som ett barn. (För oss är ju barnet ett barn redan när det skapas första dagen, men som sagt, inte i klinisk mening.) Lagen säger att om barnet föds död efter v. 22 måste man hantera det med enskilt omhändertagande, vilket innebär enskild kremering eller begravning. När det föds före v. 22 kan man välja att barnet kremeras med andra små foster och det grävs ner i en minneslund som sjukhuset använder sig av. (Allt sker under värdiga förhållanden.) Inget av detta visste vi om innan. Silas föddes i v. 17 plus 6 dagar och behöver därför inte omhändertas enskilt. Vi har ändå valt ett enskilt omhändertagande och behöver därför hjälp av en begravningsbyrå. En av Stefans barndomsvänners pappa jobbar på en begravningsbyrå och vi ville få hjälp av honom och vi ska träffa honom nästa vecka för allt praktiskt runt omkring. Silas kommer sedan finnas i en minneslund i Linköping. Det är en skogsdunge med naturstenar, tallar och blåbärsris och i den finns även ett träd i smide och man kan välja att ha ett guldlöv med namn och datum ingraverade, som sätts fast på det trädet. Vi hoppas ialla fall att det kommer gå att ordna. Varför vi väljer att ha minneslunden i Linköping är för att våra rötter är här i Östergötland. Linköping är nära både Kisa och Söderköping och vi är här nere mycket och vi åker ofta förbi Linköping. Vi har inga rötter i Avesta, så det känns bra att få ha honom nära våra hemstäder och våra familjer.  

Oj, för att inte ha något att skriva, så blev det ett långt inlägg. När jag väl börjar skriva så är det skönt att få ur sig tankar och funderingar. Det blir som terapi på något sätt.

Nu älskade Silas, har vi fått träffa dig och lämna över dig till en bättre värld i himlen, i Jesus famn.

På måndagkvällen började jag få värkar och vi åkte in till Linköping och blev inlagda. Det var skönt för jag fick något att sova på så jag sov nästan hela natten. Stefan fick också sova över.
Klockan 8 på morgonen sattes förlossningen igång och alla var jättesnälla och fina mot oss. Jag fick mycket smärtlindring för själva värkarbetet är som vilken förlossning som helst. Var tredje timma får man nya tabletter, som sätter fart på förlossningen, men jag fick bara det en gång, eftersom det gick så fort. Det känns så bra att det gick fort, så vi inte behövde vara där över ett dygn.
Strax efter kl 13 kom så vår lilla, lilla Silas ut. Det går inte förklara hur det kändes. Delvis var det en lättnad, för nu var det hemska över och sorgearbetet kan börja på allvar. Men det kändes även så tungt, för så länge han var i min mage, fanns han ju även här på jorden.
Jag mådde förskräckligt illa av all morfin jag fått, så jag kräktes och allt snurrade. Det tog ca tre timmar innan vi tittade på vår skatt, eftersom jag inte ville må så illa när vi gjorde det.
Sjuksköterskan, som tog hand om oss hela dagen, hade gjort iordning honom så fint. Vi hade med oss en liten filt och en bit av ett lakan som min farmor sydde till pappa när han var liten. Seth hade också fått köpa en liten present till Silas för några dagar sedan och det var en liten skallra med Pingu på, så den låg också där bredvid Silas. Skallran och Silas var nästan lika stora. Han var så fin! Fem fingrar på varje hand, med små små naglar på varje finger. Fem tår på varje fot, med små små naglar på varje tå. Han var perfekt skapad, förutom det som gjorde att han inte kunde leva utanför mig. Näsan var en "Kindevågsnäsa", en liten potatisnäsa alltså. Tummen såg precis ut som Stefans tumme... öronen var så små så små. Vi hade inget val gällande att föda honom eller inte. Med det fel han hade, kan ingen leva utanför magen. Trots att vi såg missbildningen var han så otroligt fin!
Vi grät tillsammans, bad lite, pratade med honom och sa hej då ordentligt. 

Det var skönt att komma hem till Seth igen. Han var så underbar. Han fick en storebrorspresent, eftersom han faktiskt för alltid kommer vara storebror till Silas. Han sa att till vänster sitter hans hjärta och där kommer alltid Silas att bo... Vilken kille vi fått. Både Stefan och jag nattade honom och han grät en stund över att Silas är död och att vår katt Sid (blev påkörd för ett år sedan) är död. Precis innan han somnade bad han till Jesus för Silas och att inte dinosaurierna ska jaga honom och så bad han för farmor som kommer hit idag och hälsar på.

Idag är vi fortfarande som i ett vakum. Kroppen svarar inte. Allt går i slow motion och helst vill vi sova. Tack och lov så har vi Seth, som är som en sol, som lyser upp allt. Vi tar en dag i taget. Något annat kan vi inte göra!

Tack alla än en gång som står med oss i sorgen nu! Vad skulle vi göra utan er?

Älsakde Silas, vi kommer alltid älska dig och sakna dig! Du fattas oss...