Mitt liv - min vardag

Idag har jag haft tid att fundera en hel del. När vi åkte från Mosås somnade Seth nästan direkt och sov hela vägen hem till Avesta. (Han var nämligen vaken ett par timmar i natt av någon outgrundlig anledning...) Så jag hade verkligen tid att sitta och fundera och idag gick tankarna mycket på min familj, alltså inte Stefan och Seth utan mamma, pappa och mina syskon.

Jag är så tacksam för min familj. Bland bekanta och i mitt jobb, har jag sett att det finns familjer och människor som har en fasad. Det verkar som om allt är jättebra och näst intill perfekt. Man kan vara avundsjuk på att de har det så bra och man vill själv ha det så. Men bakom fasaden kan det visa sig att barnen som växer upp i familjen har haft det jättejobbigt och ibland rent av hemskt. Eller att någon av föräldrarna har haft det hemskt. T ex att mamman blir misshandlad. Ingen vet något, men det händer ändå. Det finns även många dolda alkoholister runt omkring... När jag ser dessa saker och tänker på min egen familj fylls jag av tacksamhet. Jag kunde inte önska mig en tryggare tillvaro än den jag hade när jag växte upp.

Pappa har nästan alltid jobbat borta i veckorna och mamma har under en stor del av min uppväxt varit sjukskriven pga en ryggskada, som hon fick i sitt arbete. Detta har nog inte varit lätt för någon av dem. Som barn tänkte jag inte på att det nog var jobbigt för mamma att vara själv med oss tre i veckorna, utan jag tog för givet att hon alltid hade ork och tid med mig. När pappa var hemma på helgerna tog jag också för givet att han skulle finnas där för mig. Och det fantastiska är att de faktiskt hade tid och ork med oss. Vet ni, att trots att pappa var borta mycket så hade han tid med oss när han var hemma. Det är så jag minns det. På kvällarna hade vi alltid familjetid och satt tillsammans och fikade. Ofta satt jag då i pappas knä i hans snurrfåtölj, som först var grön, tror jag, och sedan beige... =) Ofta lekte jag frisör med honom och gjorde iordning hans hår med vatten och kam. Vi hade också vår mormor och morfar som tog hand om oss och hjälpte till. Detta var också något jag tog för givet. Nu har jag ju förstått att jag varit priviligerad som haft en mormor och morfar, som ALLTID tog emot mig med öppna famnen när jag ville komma till dem. Dessutom var vi ju dagbarn hos dem när mamma och pappa jobbade.

Mina syskon och jag var som vi var överallt... alltså, även om vi var borta hos t ex våra kusiner eller andra vänner till familjen så bråkade vi och hade våra fighter. Mamma och pappa skämdes för oss och sa ibland till oss att de tyckte vi kunde vara som våra kusiner, Sofie, Lotta, Jonas och Emma, som nästan aldrig bråkade =) Trots våra fighter - och de var nog många hi hi - så hade vi alltid varandra. Och nu, som vuxna har vi en bra relation med varandra och vi umgås och har roligt och våra barn umgås och trivs ihop.

Det jag vill säga med detta är att vi var en normal familj, med fighter och saker att kämpa med, men mina föräldrar lyckades så bra! De gav oss en trygg uppväxt med mycket kärlek. Jag är oerhört tacksam över detta, eftersom jag nu, som vuxen, förstår att det verkligen inte alla som har det så.  Vad viktigt det är att försöka se det man har istället för det man inte har... eller hur?

Ja, det var dagens funderingar.


Huset där mormor och morfar bor och alltid har bott =)


Min fina mamma.


Min fina pappa och jag och tokbror bakom...


Det är så konstigt att inte kunna ringa till Stefan och bara småprata om dessa saker som jag funderar på idag. Alltid när han är borta pratar vi ju iaf minst en gång om dagen i telefon, men nu går ju inte det... Känns ovant och konstigt. Tur att vi kan maila =)

Önskar er god natt!!!!

Kramar