Tungt
Idag har jag en "tung" dag. Denna gång finns det orsaker. Går inte in på vad här, mer än en orsak: Stefan har verkligen jätteont i sin rygg. Han kan inte sova på nätterna pga värken och han kan knappt gå upprätt. Igår var han hos en läkare och fick lite starkare värkmedicin. Eventuellt ska de göra en magnetröntgen på honom, eftersom han har så mycket värk sedan ryggskottet i somras. Han har inte blivit riktigt bra efter det. De måste bara kolla upp vilket material det är i "spikarna" som han fick inopererade när han stelopererade ryggen, för om det är magnetiskt kommer de slitas ut ur kroppen under en magnetröntgen. Hua!
Dels är Stefans värk tung, för att jag ser hur dåligt han mår. Dels för att det går ut över Seth och mig, varken han vill eller inte. Stefan försöker verkligen göra så att det inte påverkar oss, men, han orkar inte riktigt. Jag har pratat med honom om att vara hemma lite denna vecka, för att kanske kunna återhämta sig lite, ligga och vila ryggen, röra sig när han kan osv. Han är dock envis som bara den, och vägrar. När man är pastor är det ju ingen annan som gör ens jobb. Det finns ju fler jobb som är sådana och det är besvärligt. Det jag nu funderar på är:
Ska man jobba när ryggen värker så mycket att man nätt och jämt orkar med sig själv, sin familj och sitt jobb. Man klarar dock av jobbet, men när man kommer hem orkar man bara ligga i sängen. Eller ska man vara hemma från jobbet så att man orkar med sig själv och sin familj? Jag är helt seriös i denna fråga. Hur ska man prioritera? Har ni några idéer?
Vi svenskar är ju liksom fostrade i att ta ansvar och jobba och det tycker jag är bra! Man jobbar när man kan, men till vilket pris? Jag har inget svar. Vet inte vad jag tycker i detta. Det jag vet är att Stefan lider och att det även påverkar oss. (Stefan visar sällan andra hur ont han egentligen har.)
Vet att detta blev ett "tungt" inlägg, men jag funderar mycket över detta just idag.
Läste just igenom inlägget och det verkar nästan som om jag är "deppig" och det är jag inte. Jag skriver egentligen bara om "baksidan" av tillvaron som den är ibland. Det går ju upp och ner. Idag är det mer ner än upp ;o) Men jag är fortfarande nöjd med min tillvaro och trivs med mitt liv, som jag skriver om i inlägget "det är inte hur man har det utan hur man tar det".
Ska lätta upp inlägget med lite härliga bilder på vår skrutt för
några år sedan =)
Seth i januari 07, han är ett år alltså, utanför vår lägenhet i Örebro. Farmor har stickat koftan och mössan.
Vy från vårt köksfönster i Örebro. En jättefin bostadsrätt på 56 kvm. Nu bor vi nästan på landet, här bodde vi mitt inne i en stad med bilar och trafikljus precis utanför dygnet runt.
Seth hjälper till att packa inför flytten till Dalarna iklädd en "spikmössa". Spik är en organisation för noll tolerans, som Stefan och jag är med i.
Såhär sov Seth jämt när han var liten =) Grodan haha.
Cooling, här ett år och tre månader. I vår lägenhet i Örebro, snart går flyttlasset =)
Mysig bild på Seth och morfar.
Seth och Stefan i flyttbilen.
Seth hjälper till att packa upp. Ett år och fyra månader =)
Tänk vad fort det går! Ha ha, hur gammal har man inte blivit när man säger så!!?? hihi
Önskar er en härlig kväll!!! Jag ska ha en härlig kväll tillsammans med Idol =) Tragiskt va!? Ha ha Men roligt!
Ibland måste man bryta ihop,gråta järnet för att sedan orka gå vidare en dag eller två!
Men Snufs...
Så nedstämd du låter. Skickar en kram så här bloggledes...
Det där med jobb/sjukskrivning. Det är verkligen en nöt att knäcka! Min fundering är väl ändå att det lutar åt att ta hand om sig själv och familjen först, sedan jobbet.
Nu vet ju jag att det är en ocean i skillnad mellan att plocka gurka och att vara pastor, men ändå. Orkar man inte med sig själv och familjen, ja vad har man kvar då egentligen??? Rent krasst alltså????!!!!
Det jag har lärt mig de senaste sju åren är att jag icke på något vis är oumbärlig, bara för make och barn! Men som sagt, det är skillnad i arbetsuppgifter! Fast ändå... tankepaus... familjen får gå först! Det är arbetsgivarens sak att lösa arbetsplatsens problem (jag hukar för Stefans svar) men som arbetsgivarhustru vet jag att när den anställde är sjuk får man lösa personalfrågan genom att göra det själv, skjuta upp det eller ta in någon annan tillfälligt!
Som anställd ser jag det inte som mitt ansvar att allt flyter som vanligt. Men som sagt, det är skillnad mellan pastorer och växthusarbetare. Men du frågade så nu har du fått ett långt svar! :-)
Mia... jag gråter faktiskt nu här jag sitter... När jag ser bilderna knyter det sig i magen på mg och jag saknar dej så att det gör ont!! (försökte ringa igår när jag såg att du ringt, men vi får försöka kanske i morgon igen??) Missförstå mig rätt.. Jag är sjukt glad att du trivs med ditt liv i Avesta, verkligen. Jag är verkligen jätteglad för det, men av rent egoistiska skäl skulle jag mer än gärna önska att du var här i Örebro, här hos oss!! DU fattas mig helt enkelt!!!
Ok, nu till din fråga. Min åsikt i detta tror jag att du redan vet, men jag kan påminna dig lite.. Jag tycker att familjen ALLTID och jag menar verkligen ALLTID ska komma i första hand. Det spelar ingen roll vilket yrke man har, prio 1 ska enligt mig alltid vara familjen. Är det som e detta fall tycker jag absolut att S ska vara hemma "ett par dar" för att orka med livet. Kruxet är att det ofta är rätt komplext att jobba i kyrkan då man ofta ser det som son stora familj och det jobbet blir således mer på ett privat plan. Men jag tycker ändå att den lilla, kärnfamiljen alltid måste komma i första hand. Tiden tillsammans med Seth när han växer upp kommer aldrig igen, man har bara en chans att uppleva varje dag, och den chansen är här och nu. Det är inte hela världen om inte nästa ungdomssamling är planerad i minsta detalj... aaa... ja kan hålla på hur länge som helst, ja tror att du vet vad jag vill säga..!!
Jag älskar dej min vän, och du är GRYM!!
Puss och kram
Så jag lider med er! Det är så ledsamt att höra att ni har det tungt just nu. Jag önskar verkligen att det fanns något vi kunde göra och jag hoppas verkligen att ni hör av er om det finns det, tex att ta Seth en helg så att ni får rå om er själva eller vad som helst som ni känner att ni är i behov av.
Värk kan ta fram det värsta inom oss oavsett man vill det eller inte. Det är något som bryter ner en människa. Kärlek däremot bygger upp och lyfter oss. Så trots allt, kom ihåg kärleken till varandra och till livet!
Jag är nog böjd att hålla med Åsa i frågon om vad man ska prioritera? Jag säger: Familjen först!! Jag själv är minst lika lojal mitt jobb som vilken annan och skäms och har svårt att ringa jobbet och tala om att jag VABar eller, Gud förbjude, blivit sjuk själv... Men jobbet är inte allt. Spela roll om du är pastor, ekonom, teckenspråkstolk eller statsminister för den delen. Tänk den dagen då du inte längre har ditt jobb...Ingen kommer att tacka dig för din egen hälsa, familjen och livet som du har offrat. Snarare är det så att alla dessa tre saker tackar dig för tiden du INTE offrade på jobbet utan på din egen hälsa, familjen och livet. Do I make sense???
Klockan är mycket och jag bara babblar...det lät bra i huvudet iallafall ;o)
Ni ska veta att vi älskar er och ber och tror att allt kommer att bli bra. Att ni snart ska slippa allt elände som har med sjukdomar och skador att göra.
Puss Lovisa
Tack för de gulliga kommentarerna!
Vill bara förtydliga att Stefan inte är dum mot oss eller något sådant!!! Han orkar bara inte med... det vardagliga livet. Han fräser inte eller skriker åt oss eller så!
Idag, onsdag 090909 (coolt att få skriva det datumet hihi) har han inte riktigt lika ont och han har fått sova inatt. Tänk vad sömn är viktigt! Jag håller nog med om att familjen ska komma först, men det är inte lätt, när man är envis och älskar sitt jobb och är plikttrogen ;o)
Jag hoppas ni inte uppfattar mitt inlägg som en klagovisa över Stefan. Han tar hand om sin familj!!! Men som sagt, ibland är det tyngre än annars.
Kram alla mina älskade vänner!!!
(Therese: Jag saknar dig också!!! När dessa kort togs på Seth umgicks vi ju nästan varje dag och var ute och gick och hade mysigt! LOVE YOU!!!Kram)
Hej igen Snufs!
Det är nog INGEN som har uppfattat att Stefan har blivit en psykopat och att han "skiter" i er!!!!
Men för den sakens skull tycker jag ändå att vi tre "visa damer" har rätt! :-) Men det är ett beslut/ståndpunkt som man måste komma fram till själv, och i vår kultur är det sannerligen inte "rätt" att vara sjuk/svag. Är det gamle Luther som spökar för oss????:-) Men familjen först!
Ha en bra dag kära syster! Ser fram emot att träffas snart hemma i Kisa!!!!!
Hej söstra mi, jag ber för er och speciellt för Stefans rygg.
När tanken tog mig mig vägar bort, sa min pastor att "din första kallelse är familjen". Det har burit mig och (ibland) hjälpt mig att prioritera.
Stor kram!
Detta är ett jobbigt dilemma då ens moraliska sida tar över att man ska jobba och göra rätt för sig i ur å skur.
Vist är det kanon att ha det tänket, de borde alla ha mer eller mindre, men som sagt till vilket pris?
Jag körde på och va "duktig" tills jag gick in i väggen så hårt att jag än idag inte kommit på fötter.
Det är nog inte lätt att ersätta en Pastor ett tag,men det är nog mycket svårare att ersätta en Pappa/man.
Hoppas det löser sig snart =)
Kram Madeleine!
Jag vill dela en "episod" ur mitt eget liv:
Jag satt en söndag förmiddag i kyrkan och lyssnade på pastorn som predikade. Predikan handlade om det som är viktigt i ens liv.Vad är viktigt i ditt liv? var frågan för dagen. Han talade om hur viktigt det är att använda vår tid rätt, eftersom de personer och de uppgifter som vi ger mest av vår tid är det som vi de facto prioriterar i våra liv. Han talade vidare om hur viktigt det är att vårda våra nära relationer, och i synnerhet de nära relationerna i vars och ens familj, i vars och ens äktenskap, att ge varandra av vår tid och uppmärksamhet.
För mig blev dock budskpet ganska svårt att ta på allvar och jag märkte hur en ilska väcktes inom mig; jag satt där och blev bara argare och argare.
Veckan som föregått denna söndag hade jag nämligen tillbringat mycket tid ensam eftersom min man varit tvungen att arbeta på kvällarna, med viktiga uppgifter. Bl.a. med att skriva den predikan jag nu satt och lyssnade på.
Det är mycket bra om pastorer får hjälp att kunna leva det liv de önskar för andra och predikar för andra. Det finns mågna skäl till det, bl.a. detta: Om pastorn inte tar hand om sig själv och de sina; varför skall församlingsmedlemmarna då ta hand om sin hälsa och sina familjer?
Att vara pastor är att vara i en mycket utsatt position. Jag ber för er och jag förstår av de många blogginläggen att det är många som ber för er.
Herren är med er, Han kommer inte att svika.
