Silas, jag saknar dig.

Ibland kommer det över mig, som en kalldusch... Vår Silas finns inte mer. Jag har stunder då jag lever någorlunda normalt och jag har stunder, som nu, då sorgen fyller mig och jag tänker på Silas... Han fattas mig verkligen.
Jag inser att det inte är självklart för andra runtomkring att vi gett honom ett namn, att vi kommer ha urnsättning för honom, men för oss är det självklart. För oss är han ett barn vi förlorat. Ett barn, som vi en dag kommer få möta i himlen där han är fullt frisk och skapad underbar, en avbild av Gud.

Jag vill alltid älska
Jag ska aldrig glömma...
...inte ett enda barn blir förgäves till nån gång...

Kommentarer
Postat av: Anita

Jag tycker det är bra att ni gett Silas namn. Det blir lättare för det blir lättare för er att prata om Silas och lättare att bearbeta sorgen. Anita

2010-06-08 @ 21:52:02
Postat av: Jenny

Jag tycker också att det är bra att ni gjort så, förstår att det känns naturligt! Klart han fattas er... lilla killen...

Kram Jenny

2010-06-08 @ 22:03:00
URL: http://www.ebifamiljen.se
Postat av: Mummen

Silas fattas oss också.Naturligtvis ska han ha ett namn, jag förstår inte varför?? Blir lite ledsen om det ifrågasätts. Han är ju er/vår lille Silas iaf och tänk att vi får träffas en dag när alla varför får ett svar ( om man behöver veta det då).

Ha en bra dag

Kram, kram

2010-06-09 @ 09:05:36
URL: http://mummen.blogspot.com
Postat av: Marie Breskic

Men självklart! Både att du saknar honom och att han har ett namn. Det är inte ett dugg konstigt. Alla i omgivningen kanske inte förstår att den sorgen sitter kvar länge efteråt, men de som står närmast förstår. Jag läste en berättelse i vårdförbundets tidning för flera år sedan, skriven av en mamma som förlorat sitt barn på ett liknande sätt som ni. Hon skrev så vem som helst kunde förstå sorgen. Tyvärr har jag ingen aning om vilket nummer det var eller vad författaren hette.

2010-06-09 @ 11:34:40
URL: http://mariebreskic.blogspot.com/
Postat av: Sofia

Sorgen av att ha gått miste om ett liv med en ny familjemedlem, en förlorad möjlighet att lära känna en ny person, lik mig men ändå en egen, den bär man nog genom hela livet.... Att lära sig leva utifrån de nya förutsättningarna, när det inte blev som det var tänkt är en utmaning och kräver sin tid och sitt arbete. Vi hade den typen av samtal med många av våra patienter på den rehabkliniken jag arbetade på tidigare. Att man aldrig mer blir sig lik men får leva livet utifrån de nya förutsättningar.... och det kan ta lite tid att hitta in i det. Två steg fram och ett tillbaka kanske... Hoppas du/ni förstår vad jag menar. Tänker på er och önskar er allt gott.

Kram Sofia

2010-06-09 @ 22:04:45
URL: http://trebarnslycka.blogspot.com
Postat av: Matilda Wibeck

Vad fint det var att få kika in här och läsa lite om det som jag annars bara hört om genom mamma. Även om det är sorgligt. Du skriver fint! Vackra ord.. Tänk vad bra han har det i himlen nu, Silas. Även om han är saknad på jorden. Stor kram!

2010-07-22 @ 12:31:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0