Mitt liv - min vardag

Idag åkte vi på återbesök i Falun och jag blev inlagd för en akut operation, som de kallar det. Alltså en skrapning. Det var läskigt, eftersom jag aldrig blivit sövd förut, men det gick bra. Men kära nån vad det gjorde ont när jag vaknade och jag grät som ett barn. Konstigt att vakna av att jag grät. Kanske grät jag för att alla hämningar försvann när jag var sövd och all sorg kom upp till ytan. Jag vill ju gärna vara stark och dessutom var jag riktigt spänd hela dagen innan operationen och jag har mått dåligt så länge, så nog fanns det säkert orsaker till att jag grät... De var så gulliga för de ringde på Stefan, utan att jag bad dem, så han kom och satt med mig på uppvaket. Jag har världens bästa man. Jag sa till honom flera gånger under dagen att han fick åka hem om han ville, men han ville inte lämna mig (och jag är glad att han stannade, det var ju det jag egentligen ville också=)).
Vi kom precis hem och har lagt Seth och ska lägga oss själva nu. Ulrica tog med sig Seth hem när hon hämtade sina barn på Lokalen och vi hämtade honom där nu. Tack snälla Ullis för hjälpen!
Man märker att vårdpersonalen tycker att vi har gått igenom lite för mycket senaste månaden och det har ju faktiskt varit lite väl mycket nu. Förhoppningsvis kommer kroppen läkas bra nu, så kan ju resten också börja läka...
Än en gång måste jag säga att vi blir så väl bemötta av de allra flesta inom vården både i Falun och Linköping. Bemötandet betyder så mycket!

Nu ska jag äta en macka och sen sova!
God natt kära vänner!