Mitt liv - min vardag

Jag har funderat en hel del på detta med att "planera" barn. Det är ju så vi säger när vi blir redo att få barn; att vi planerar att få barn. Ibland är barn oplanerade och ibland är de planerade. Men hur mycket kan man egentligen "planera" barn? Jag har naturligtvis fått frågor om detta barn, som är i min mage nu, är planerad eller inte. Det är verkligen inte konstigt att jag får den frågan, med tanke på den artikel vi var med i,i början av året. Jag tar absolut inte illa upp, eftersom de flesta av människorna runt omkring oss vet att jag varit så grymt tveksam till att bli med barn igen, av olika anledningar. Svar på denna fråga är att JA, det var "planerat". Artikeln kom ut ett tag efter att intervjun gjordes och den startade en process i mig, som mynnade ut i att jag ville försöka få barn igen och Stefan har ju länge velat.
Det var en mycket märklig känsla när vi gjorde grav-testet. Jag ville sååå gärna att det skulle vara positivt, samtidigt var jag livrädd, men min önskan att det skulle vara positivt tog över.
Men nu till detta att "planera" barn.
Kan man verligen planera barn? När Stefan och jag bestämde oss för att vi ville ha barn fick vi försöka ganska länge innan Seth blev till. Det här barnet blev till med en gång. Så kan man verkligen planera att få barn? Jag har alltför många vänner som inte kunnat få barn på den "vanliga" vägen och även vänner som fått barn som inte hade tänkt få fler. Man kan ju ha en tanke om hur man vill ha det, men man vet aldrig hur det blir... Ja. detta var lite förvirrade tankar kring hur vi använder orden att "planera barn"...

Imorgon säger Seth och jag ett STORT TACK till mamma och pappa som tagit hand om oss denna vecka och så åker vi till Örebro till brorsan. På söndag - efter Vasaloppet - åker vi sedan hem till vår älskade Stefan, som kommer hem imorgon. Oh, vad jag längtar.

Såhär ser det ut på morgnarna när man är hemma hos mormor och morfar.

Fika på sängen..


Leka med rymdlegot..