Änglamamma
Så idag åkte vi till Mosås och min bror med familj. Hugo och Seth satte igång och busa och leka direkt och Alva började charma oss direkt =) Ikväll ska vi spela spel och äta godis när barnen somnat (vilket de borde göra snart, med tanke på hur mycket de sprungit runt sista timmen) =)
Idag har det slagit mig att jag numera räknas som en sk "änglamamma". Jag tycker det är ett så fint namn. Det är när man har barn som inte lever längre, men det är svårt att förstå att det gäller mig. Det är så fint att det finns flera som bloggar om detta och att man kan ge och få tröst från andra.
Nu när jag varit hemma hos mamma och pappa har jag ju träffat på människor som jag känner när jag varit med mamma ner på Kisa. Alla har hälsat på mig och sagt några ord till tröst och förvånansvärt många har talat om för mig att de varit med om liknande händelser. (Alltså förlorat ett ofött barn, eller ett barn som hunnit födas.) Varför pratar vi inte mer om det? Det finns människor överallt, som lider och sörjer sina barn... Jag hoppas att vi kan vara öppna mot varandra och hjälpa varandra och bära varandra. Jag är så glad för alla vänner som delar med sig och för alla bloggvänner och internetvänner, som delar med sig av sina erfarenheter och tröst. Jag är så tacksam till er!
Stora kramar från mig
Åh, vad skönt och bra att antibiotikan har börjat verka! Då kommer du så småningom må mycket bättre :o) Hoppas ni får en lugn och avkopplande helg hos bror din med familj! Många kramar till änglamamman från vännen Lina :o)
Skönt att behandlingen verkade! Jag hoppas att du nu kan vila så du får de fysiska krafterna tillbaka. Skönt att du har så många och fina vänner och släktingar runt dig. Visst borde vi berätta mer och dela med oss av våra erfarenheter för att på det viset få kraft och kunna stötta varandra.
Många kramar till dig!
Märta
Hej!
Tack för att du skrev en hälsning på min blogg. Jag beklagar verkligen att er pojke inte är hos er längre. Våra barn som lämnat oss alltför tidigt finns ändå alltid med oss på något sätt, genom att vi minns och älskar dem.
Jag förstår av din blogg att ni har bra stöd i familj och vänner runt omkring er. Jag tror att det är en av de sakerna som är till allra bäst hjälp när man går genom så djup sorg. Ja, visst hjälper det att våga prata om det som hänt och barnen som lämnat oss, jag tror att det är jätteviktigt att göra det. Stöd och omtanke från omgivningen betyder väldigt mycket när man efter ett tag ska fortsätta framåt och hitta ett sätt att leva, trots det som hänt. Det är svårt och det finns inget facit för hur man ska göra, men sakta men säkert så går det.
Jag tänker på dig och din familj.
Kram, Tildas mamma
