Mitt liv - min vardag

Det är svårt att veta vad jag ska skriva om just nu.
Jag använder bloggen som en dagbok och går ofta tillbaka i den när jag vill veta hur det var t ex förra året i november. Jag fortsätter använda den främst som en dagbok för min egen skull. En annan orsak till att jag startade den är att familjen bor utspridd och alla kan se bilder och läsa om vardagen genom bloggen. Mamma, min syster, mina båda svägerskor och min svåger har också bloggar, så vi kan följa varandras liv smidigt. Vi har även hunnit bo på flera olika ställen och har därför vänner utspridda över hela Sverige, som kan följa vårt liv, om de vill. Jag tycker det är viktigt att skriva om sorgen nu, för jag kommer säkert vilja läsa om det igen om några år och Seth kan ju också läsa när han vill sen. Det är även bra nu, eftersom vi har vänner över hela Sverige, som vill veta vad som händer nu och då är det bra att hålla uppdateringen genom bloggen. Jag orkar inte prata med så många just nu och då är det ju jättebra att använda bloggen också.

Jag frågade mamma igår hur jag ska kunna ge tillbaka till alla människor som ger så mycket till oss nu, genom kommentarer här, facebook och sms. Hon svarade att jag nog inte kommer kunna göra det och att det är okej. Jag tycker det är svårt att bara få och få. Jag brukar alltid vilja ge tillbaka också, men nu kan jag nog inte det. Just nu orkar jag inte, men jag är verkligen så tacksam till er alla! Jag vet inte hur det skulle gå om jag inte hade er omsorg. Och alla ni, gamla och nya vänner, som skrivit om oss på era bloggar. Vissa av er har jag aldrig träffat utan vi känner varandra genom bloggandet och ändå visar ni sån omsorg...
Jag ska väl egentligen inte nämna någon vid namn, för jag glömmer någon då, men Göran, jag måste ändå säga tack till dig!!! Du satt och åkte 50 mil för att umgås med oss några timmar i måndags. Helt fantastiskt.
Mamma och pappa ni är guld värda som ställer upp för oss till 110% nu när vi inte ens orkar fundera på vad vi ska äta, eller på disk eller något som har med vardagen att göra. Om inte ni tog hand om oss nu, vad skulle vi göra? TACK!

Sorgen blir större för varje dag och jag förstår mer och mer vad vi varit med om. Det kan plötsligt slå mig att vi faktiskt förlorat ett barn och därmed en framtid tillsammans med honom. Det kan slå mig att detta inte är en hemsk dröm utan verklighet. Det är enormt tungt. Jag visste inte att det kan göra såhär ont. Nätterna är värst. Jag har ju läst mycket om hur man reagerar efter trauman och sorg och jag har läst människors berättelser och jag möter människor i mitt jobb som berättar hur de reagerat i sorg. Alla har gemensamt att det är svårt att sova. Nätterna är jobbiga. Det är när allt blir tyst som tankarna mal och snurrar. Det är verkligen så! Jag kan inte somna och jag vaknar runt 4. Har jag en bra natt sover jag ordentligt 4-5 timmar. Jag vet att det är naturligt att det är så, men jag börjar bli riktigt sliten nu. Det känns så viktigt att orka med Seth. Han är i och för sig nöjd med om jag är i samma rum som honom. Jag läser lite när han målar, tittar på tv eller pysslar med något. Mamma leker mycket med honom också och det är oerhört värdefullt. Just nu kan jag inte ens förstå enkla instruktioner om hur man returnerar en vara som man skickat efter från H&M. Som tur är kan mamma hjälpa mig. (Stefan har åkt till Göteborg för att gå på Speedway med sin bror och vara med sin bror ett par dagar nu. Jag är glad att han orkar ta sig dit, för det betyder mycket för honom att göra det.)

Jag bävar för att komma hem till vardagen, men vi måste ju möta den någon gång. Men vi väntar ett tag än. Vi stannar här i Kisa nästa vecka också och så stannar vi till hos min bror i Örebro nästa helg. Vi har en del praktiskt att ta hand om innan vi åker hem också. Nämligen omhändertagandet av Silas. När vi fick beskedet att han inte skulle kunna leva, visste vi inte något om hur det går till efter förlossningen och vad som händer med honom då. Vi fick träffa en kurator direkt efter beskedet och vi frågade henne om allt detta. Vi fick även träffa en kurator i tisdags i Linköping. Vi fick veta att om barnet föds innan v. 22 räknas det som ett foster i klinisk mening. Föds barnet efter v. 22 kan det överleva och räknas därför som ett barn. (För oss är ju barnet ett barn redan när det skapas första dagen, men som sagt, inte i klinisk mening.) Lagen säger att om barnet föds död efter v. 22 måste man hantera det med enskilt omhändertagande, vilket innebär enskild kremering eller begravning. När det föds före v. 22 kan man välja att barnet kremeras med andra små foster och det grävs ner i en minneslund som sjukhuset använder sig av. (Allt sker under värdiga förhållanden.) Inget av detta visste vi om innan. Silas föddes i v. 17 plus 6 dagar och behöver därför inte omhändertas enskilt. Vi har ändå valt ett enskilt omhändertagande och behöver därför hjälp av en begravningsbyrå. En av Stefans barndomsvänners pappa jobbar på en begravningsbyrå och vi ville få hjälp av honom och vi ska träffa honom nästa vecka för allt praktiskt runt omkring. Silas kommer sedan finnas i en minneslund i Linköping. Det är en skogsdunge med naturstenar, tallar och blåbärsris och i den finns även ett träd i smide och man kan välja att ha ett guldlöv med namn och datum ingraverade, som sätts fast på det trädet. Vi hoppas ialla fall att det kommer gå att ordna. Varför vi väljer att ha minneslunden i Linköping är för att våra rötter är här i Östergötland. Linköping är nära både Kisa och Söderköping och vi är här nere mycket och vi åker ofta förbi Linköping. Vi har inga rötter i Avesta, så det känns bra att få ha honom nära våra hemstäder och våra familjer.  

Oj, för att inte ha något att skriva, så blev det ett långt inlägg. När jag väl börjar skriva så är det skönt att få ur sig tankar och funderingar. Det blir som terapi på något sätt.