Mitt liv - min vardag

Hallå där. Nu var det länge sen... Har haft ett par dagar fyllda av städning. Vi har inte kommit i säng förrän runt midnatt senaste dagarna. Rensning och städning inför korttagning och besiktning av huset idag tog längre tid, eftersom vi båda jobbar heltid och någon av oss har varit borta varje kväll denna vecka. Men nu är det färdigt. Beskitningsmannen hade inget negativt att säga och det är vi tacksamma för. Huset kommer läggas upp på Internet imorgon eftermiddag och vi hoppas det finns många intresserade :)

Nu till rubriken...
Jo, jag har gått och haft ont i stortån i flera dagar. Stefan har sagt till mig att gå till doktorn, men ärligt talat... gå till doktorn för att man har ont i tån, nä det kändes som överkurs. Dessutom spritade jag själv och la om tån. Men så idag stod jag inte ut längre. Jag kunde knappt gå på foten och tån var - ska bespara er detaljerna - ingen trevlig syn, helt enkelt. Jag fick en tid hos doktorn nu på eftermiddagen och flexade hem från jobbet. Antibiotika är väl det som hjälper, tänkte jag. Men tji fick jag. Nä, tån måste opereras, sa läkaren. OPERERAS!!! Hua, jag såg framför mig knivar och grejer, men det var ju förstås ingen stor operation, men för mig som inte gillar sprutor och knivar så kändes det inte så kul! Hon la lokalbedövning... AJ, inget hände. En spruta till. Inget hände. En spruta till. Inget hände. Och så en spruta till och tån började kännas som en stum stock. Jag frågade om det var något fel på mig, eftersom det krävdes så mycket bedövning, men när det är rejält infekterat kan det tydligen vara svårare för bedövningen att ta. Det gjorde ont ändå, men inte så jag skrek. (Har en bloggvän som opererat foten med lokalbedövning, alltså en mycket större operation än detta. Stackars henne!!! Det var ingen rolig upplevelse.) Jag andades i fyrkant, en metod att hålla andning och panik i schack. En metod som jag lär ut till de jag jobbar med ibland och som är väldigt användbar.

När jag kom hem till Stefan skrattade han gott. Inte åt att jag har ont utan åt att han hade rätt... Han fnissar varje gång han ser mitt stora bandage. Ja, det är ju tur att jag kan glädja någon ;) Ha ha, faktiskt så skrattar jag med honom och vi går båda runt och fnissar just nu.

 
Min tå och min man :) Ha ha

Nu hoppas jag att bloggandet blir mer frekvent.

Ha det så gott och håll tummarna för att jag får i foten i en sko imorgon :)