...kommer detta datum alltid skära i hjärtat?
Antagligen.
För tre år sedan var vi glada i hågen i Falun för ultraljud. Ultraljudet gjordes där, eftersom vi då bodde i Avesta. (Jag var lika illamående som de andra graviditeterna, men mådde i övrigt bra.) Vi hade dagen innan fått höra bebisens hjärtslag hos barnmorskan. När barnmorskan som gjorde ultraljudet, efter en liten stund sa: "Det här ser inte bra ut", gick en bit av mitt hjärta sönder och det kommer nog alltid vara lite trasigt. Sorgen finns kvar även om den förändrats på dessa tre år. Vår Silas hade Acrani. Den värsta formen av ryggmärgsbråck. Hela skallbenet saknades från det att han skapades ca fyra månader tidigare. Detta gjorde att hjärnan inte förblir intakt och han kunde omöjligt leva utanför magen. Min första fråga var om man inte kunde göra en hjälm att sätta på huvudet (en desperat mammas önskan), men eftersom hjärnan inte är hel fungerar inga livsavgörande organ, förstås. Vi blev satta i ett annat rum i väntan på kuratorn och en specialistläkare. Att gå ut från ultraljudet, gråtandes, och gå förbi väntrummet där flera väntande mammor och pappor satt, var hemskt. (En av gångerna vi var på USÖ under denna graviditet, kom ett par ut och grät och jag ville bara springa fram och krama dem. Jag vet hur hemskt det är...).
Specialistläkaren kom och gjorde ett ultraljud till och bekräftade vad barnmorskan sagt. Vi fick prata med kuratorn och fick en ny tid dagen efter. Vi ringde våra mammor, som ringde övriga familjen... Vi ringde våra chefer. Thomas, Stefans pastorskollega och chef, kom hem till oss med lunch och satt och pratade med oss en bra stund. Flera vänner hörde av sig (sånt här sprider sig på ett mycket positivt sätt om man vill och vi ville det.) Ungdomarna startade bönekedja för oss. Fantastiska, underbara ungdomar!! Några vänner kom förbi med blomma till oss och det värmde enormt i hjärtat. Vi ringde Seths dagmamma för att förvarna så att hon visste om att Seth skulle vara påverkad av detta dagen efter. Han grät och var förtvivlad när vi berättade. Fyra ovh ett halvt år och totalt medveten... Det skär fortfarande i hjärtat att tänka på det.
Vi åkte till Falun igen på fredagen och träffade ytterligare en läkare, som gjorde ett ultraljud. En vän hade tipsat oss om att be att få bilder på honom och det fick vi. Vi fick även veta att det var en liten kille. Nu frågade vi mer, eftersom det fått smälta in lite. Vi träffade kuratorn igen och hon hjälpte oss så vi kunde åka till Linköping för förlossning. Mamma och pappa bor ju fem mil därifrån och då kunde Seth vara hos dem.
Nu ska jag inte fortsätta berätta om dagarna som följde. Det finns ju beskrivet i maj 2010 i arkivet här. Men vi mötte mycket stöd, en barndomsvän kom förbi och berättade hur det varit för dem när de gick igenom liknande och det hjälpte så mycket. Andra vänner åkte massor mil för att bara vara med oss och stötta oss. Helt fantastiskt!
Silas har en egen plats i en asklund utanför Linköping. På sommaren hade vi en liten cermoni tillsammans med familjen och några vänner. Vi är så glada och tacksamma för att vi har den platsen och för familj och vänner som ställde upp mer än de behövde.
Vi valde att från början vara öppna med vad som hände. Vi är såna och trivs med det. Vi tror också att det kan hjälpa andra som går igenom liknande.
Många av er har följt mig och har läst om detta tidigare, men några av er är ju nya och visste kanske inte hur det låg till.
Så det är inte konstigt att jag är helt överlycklig nu, när jag har en liten frisk tjej - så långt vi vet - och som inte verkar ha påverkats negativt av denna vidriga graviditet. Det är inte heller konstigt att oron denna graviditet även varit psykisk, både för hur det ska gå och hur mitt mående skulle påverka henne. Tack och lov för fantastisk vård, vänner och familj som burit både i stöd och bön.
Ja, som du märker så finns det så mycket positivt och så mycket hopp i allt sorgliga. Det är verkligen så vi har upplevt det hela tiden.
För tre år sedan var marken fylld med vitsippor överallt. Vacker natur som jag njöt av mitt i allt!!
Nu till dagen idag...
Stefan och Tess tog en långpromenad på förmiddagen när Seth var i skolan. När de gjorde det städade jag lägenheten ordentligt. Skönt!! Nu kanske du tänker att jag drog nitlotten, men jag tyckte det var skönt att göra det utan stress och jag kan ju ändå inte gå långa promenader än.
På eftermiddagen kom en av Seths klasskompisar med mamma hit ett par timmar. Jättemysigt!!
Nu har jag tyvärr fått feber, hostar och har ont i halsen. Hoppas det inte blir långvarigt. Vi ska ut och ha picknick imorgon eftermiddag och det vill ju jag med på!!!
Nu ska jag kolla på en riktigt bra film, Limitless. Den har börjat så, hej då för idag!
Kram
