Mitt liv - min vardag

Detta är miitt liv, min vardag och mina funderingar om min tro och livet i allmänhet. När bloggen startades 2008 var jag fru till en pastor, men på senare år har min man bytt jobb och just nu är han säljare inom Örebrodistriktet för ett företag, men bloggen får fortsätta att heta det den alltid hetat. Jag är också mamma till Seth och Tess, som lever och Silas, som inte fick leva.

Många skedar

Minns du att jag för ett tag sedan skrev om detta med energi varje dag. Att man har ett visst antal skedar energi varje dag. Det kan vara olika många olika dagar. Idag har jag haft ganska många skedar med energi, men tyvärr har jag nog använt allt och lite till under dagen, så nu mår jag jätte illa och det värker i hela kroppen. 

Men det har i det stora hela varit en bra dag. 

 

Dels har jag varit hos en psykolog - som jag fått kontakt med via MVC. Jag har själv bett om att få träffa henne. Jag tror ju på att be om hjälp och att samtala, när jag upplever att det är för mycket att bära själv. Nu har ju jag detta som yrke och "vet" hur man ska göra när man mår dåligt, men det är skillnad på att hjälpa andra som mår dåligt och att hjälpa sig själv. Jag har många verktyg, särskilt sedan jag gick i egenterapi när jag gick Steg 1 utbildningen, men det är bra att få input från någon annan inom yrket. Jag tror på att be om hjälp och att ensam INTE är stark. 

Några saker som jag särskilt tar med mig från samtalet är att när man mår somatiskt dåligt såhär länge, så sätter det sig naturligtvis på det själsliga måendet. Hennes erfarenhet är att när man mår somatiskt bra igen så mår man även själsligt bra. Det är skönt att höra, för ibland känns det som att detta tillstånd kommer vara för alltid, även om jag VET att det inte är det. 

Jag är en person som har ett behov av att prestera. Lite "jag är det jag presterar". Nu är jag medveten om detta och jobbar på att jag faktiskt är en bra person osv även när jag inte presterar, men någonstans finns alltså detta i mig fortfarande. Nu presterar jag ju absolut ingenting och jag känner mig onyttig och ledsen (vilket naturligvis även beror på att det är tråkigt att bara ligga på sängen hela dagarna och inte träffa vänner eller prata med folk). Men med hjälp av psykologen kan jag nu se att detta med att stå ut med att må så dåligt som jag gör, är också att prestera... Det är det jag orkar med just nu och det räcker mer än nog. Mycket skönt för mig att tänka så. Naturligtvis pratade vi om mycket mer och jag fick med mig ännu mer att fundera på, men det behåller jag för mig själv. 

 

Sen var jag hos barnmorskan på min veckokoll. Jag ska ju gå och kolla värdena en gång i veckan och nu ska du få höra... För första gången sedan jul så var mina värden helt normala!!! Jippi. Hoppas det håller i sig. 

 

När vi var klara hos barnmorskan for vi till restaurangen "Gröna Grodan" och åt middag. Varje fredag träffas Stefan och de andra ungdomsledarna som är med på Source (ungdomssamlingarna) för att prata ihop sig och umgås innan kvällen drar igång. Seth och jag brukar släppa av Stefan där när vi åker till Vips och Seth har varit lite sur på att pappa får äta där (eller ta en kaffe), medans han aldrig får det, så vi har sagt att vi ska åka dit och äta någon gång och idag blev det alltså. Riktigt trevligt ställe och god mat!

Äntligen på Gröna Grodan. 

 

Seth åt upp all mat och det har nog aldrig hänt förut på en restaurang, så det fick helt klart godkänt. 

 

My love!

 

Och en god tacotallrik till mig. (Dålig fantasi, jag vet, men jag måste ta sånt jag kan äta, som inte kommer upp igen...)

 

Så har vi - mest Stefan - gjort det sista i köket, så nu är vi redo för att de kommer och renoverar det. Vardagsrummet är belamrat av grejer everywhere, men så får det vara nu i några veckor framöver. 

Gandalf la sig i det urplockade skafferiet och höll uppsikt över arbetet. 

 

Dessutom följde jag med och tittade på Seth när han var på simskola. Never again, kan jag säga. Oj, vad ont jag har i fogar och rygg efter att ha suttit på bänkarna där och tittat på. Men jag hade lovat att följa med och han var glad att att jag var med en gång till. Stefan passade på att simma under tiden. 

 

Så, som sagt, nu är jag trött och mår dåligt, men också glad att jag orkat med en hel del ändå. 

 

Jag har tänkt att bli duktigare på att svara på/ge respons på de kommentarer jag får. Jag är dålig på det, men gör det ibland. Men nu ska jag försöka skärpa till mig, så om du kommenterar ska jag också ge respons på det i kommentarsfältet. 

 

Ha det så gott min vän och ta hand om dig!!!

Kram

 

Jag blir glad av att läsa, att ni kunde göra saker tillsammans och att du orkade med fast det blev lite jobbigt ...
Att ta hjälp av någon "fast man borde veta själv" är viktigt och ger mycket tillbaka. Alla behöver få ventilera och få input av någon annan.

Lycka till med köksrenoveringen (och röran ...) och tänk på så härligt när det är klart!!

Allt gott önskar jag dig! Varm kram

Hej i dag också, Maria!
Många bra saker Du skriver om, tänkvärt för oss alla.
Men Maria, jag kan inte dra mig till minnes att mamma - mor Ruth i Berga - bakade ambrosiakaka! Inte heller min käre make kunde erinra sig detta. Men jag minns definitivt inte allt från svunnen tid och inte hade jag koll på allt mamma bakade. För bakade, det gjorde hon med besked. Kommer ihåg när jag kom hem till Berga några dagar efter mammas 90-årsdag (som vi firade hos oss i Östra Ryd, där vi bodde då) för att se till pappa. Mamma hade ju ramlat i Kisa under en inköpsrunda och hamnat på US, Linköping. Bl a tittade jag i frysen och den var full med bröd och kakor! Mamma hade bakat till sin 90-årsdag och pappas 85-årsdag, ifall det skulle komma någon/några gratulanter. Men någon Ambrosiakaka tror jag inte fanns i frysen!

Ja, det var lite minnen från förr. Sköt om Dig, Maria och har Du några krafter över så sköt om Dina pojkar också!

Kram/Berith

Jag har inte trott att du är en person som "är vad du presterar" som du kallar det. Jag tycker ofta att det kan sprida en olust när man läser. Det skulle jag aldrig någonsin uppleva när jag läser det du skriver. Du ger inte mig känslan av "sprida stressen i att vara duktig och göra mycket för att duga". Så det förvånade mig storligen. Att komma till din blogg är för mig så avstressande. Att du vill göra en massa bra saker för och med din familj har jag bara sett som ett utslag för ditt varma hjärta. Glädjer mig mycket att proven var bra! Se nu bara till att detta med att kommentera kommentarerna inte blir till en börda för dig! Vi klarar oss ändå! Kramar