Mitt liv - min vardag

Detta är miitt liv, min vardag och mina funderingar om min tro och livet i allmänhet. När bloggen startades 2008 var jag fru till en pastor, men på senare år har min man bytt jobb och just nu är han säljare inom Örebrodistriktet för ett företag, men bloggen får fortsätta att heta det den alltid hetat. Jag är också mamma till Seth och Tess, som lever och Silas, som inte fick leva.

Mååånga timmars väntan.

Jag vill börja med att säga tack till er som kommenterar här, skickar meddelande på facebook, smsar och ringer. Jag är så oerhört tacksam för all omsorg jag får möta. Det känns extra skönt just nu, för pga att jag inte orkar vara så aktiv och bjuda hem folk så mycket jag vill, inte orkar gå till kyrkan, inte orkar träffa arbetskompiar osv, så känner jag mig så ensam ibland. Det är ju inte konstigt eftersom jag ligger hemma i sängen största delen av dagarna och jag är ju van att träffa folk dagligen när jag mår bra. Men när den där lite sorgsna ensamhetskänslan kommer så påminner jag mig själv om alla ni som finns därute som jag vet bryr sig.

 

Dagen idag spenderades på specialistmödravården. Eller iaf hela förmiddagen. Det gick över förväntan att vara fastande till 10, men det var inte kul. Jag fick ta proverna som var tvungna att tas fastande på direkten när jag kom dit, så jag fick äta mina mackor så fort de var tagna. Sedan väntade vi och väntade och väntade vi. Det visade sig att de ville ha svar på proverna innan jag fick träffa läkare, plus att det var hur mycket folk som helst där. Men vid 12 var det bara Seth och jag kvar... och jag hade fortfarande inte träffat läkare. Jag måste säga att jag är så sjukt stolt över Seth. Han satt och spelade på sin telefon och småpratade med mig hela tiden. Han sa ibland att han var trött osv, men han var oerhört tålmodig. Lovisa erbjöd sig att hämta honom, när hon förstod att det drog ut på tiden, men han ville vara hos mig. Han är nog lite orolig för han sa att han vill veta hur jag mår. Ändå förklarar vi för honom vad som händer och att det inte är farligt osv. Men för honom - och oss - är det ju en verklighet att faktiskt förlora ett efterlängtat barn/syskon, så vi tar hans känslor och oro på största allvar och lägger det på hans nivå, så gott vi kan. 

 

Till slut fick jag träffa en läkare iaf. Provsvaren hade ännu inte kommit, så vi kom överens om att han skulle ringa mig senare under dagen och berätta (vilket han inte gjort än... får försöka höra av mig imorgon om han inte ringer under morgondagen). Jag blev iaf lite lugnare för jag fick det hela förklarat för mig. Det som är lite konstigt är att om man har förhöjda värden under första graviditeten så är det stor risk att man får det senare graviditeter också. Däremot om man inte haft det tidigare, så är det ovanligt att man får det - som i mitt fall under tredje graviditeten. Märkligt. Dessutom är det ovanligt att det blir såhär tidigt i graviditeten som det är nu. Men det är inte farligt i dagsläget och man kan behandla det om det behövs. Läkaren sa också att jag behöver ta lite extrakontroller på vanliga MVC under veckan. Så i och med att man har koll på mina värden och att det inte är farligt i dagsläget så är jag rätt så lugn nu. 

 

Jag hade en tid vid 13 hos min vanliga barnmorska, men de hjälpte mig att avboka den, eftersom jag helt enkelt inte hann dit. Jag bad även om en ny tid till henne, så det hoppas jag kommer snart, annars ringer jag självklart och ber att få en.  Tydligen skulle jag kallats dit för ca fyra veckor sedan, men jag blev borttappad och nu när jag fick avboka denna tid, så känns det viktigt att träffa barnmorskan så snart som möjligt. 

 

När vi träffat läkaren åkte vi direkt ut till Mosås, där vi bjöds på lunch. Sen hängde jag i soffan resten av eftermiddagen. Det är skönt att bara ligga där och ha sällskap, men ändå bara få vara. 

 

Molly var på strålande humör och Seth, Alva och Hugo lekte. Skönt att han fick leka av sig lite, nu när detta jullov mest har spenderats hemma, vilandes. 

 

Imorgon börjar skolan igen. Han ser fram mot det och det känns ju skönt att han trivs i skolan och längtar dit. 

 

Stefan har det bra i Stockholm, men har haft svårt att släppa hur vi haft det. Så han blev allt lite frustrerad över att vi inte fått provsvaren, men han blev lugnare när vi pratade igenom vad läkaren sagt. 

 

Hoppas du haft en bra dag!!! Januari är ju ofta lite tung och känns som en lång månad. Försök göra det bästa av den ändå:). Stor kram!

Usch vad jobbigt allt är för dig! Skönt att du har en så fantastiskt underbar och klok pojke! :-)

Jag fick detta med levern innan vecka 30, tror det var 27-28 någonstans när jag väntade Molly, mitt femte barn. Har aldrig haft något liknande under de tidigare graviditeterna. Hoppas verkligen att värdena håller sig i schack för dig. Tänker på dig!

Kram

Kram Mojje, vilken kämpe du är och vilken fantastisk inställning du har. Kram lindus

Hoppas ni får provsvaren i morgon och att allt är så bra det kan vara. Vilken vecka är du i nu?

Tack för uppmuntran hörrni :)
Jag är i v 28 nu, men det känns som om jag varit gravid längre ;)

Man kan inte säga att allt har gått på räls på sistone. Jobbigt för er att ha varit sjuka och sen att din graviditet är så påfrestande. Men du har ett gott humör det ser jag trots allt. Han är väl go´ er kille, som i timmar sitter på sjukhus och väntar med dig! Jag läser även om jag inte alltid skriver kommentar.
Hoppas att ni får de förväntade svaren och att allt är bra. Tänker på dig!

Varm kram!