Vilande - hos mamma och pappa.
Hej hej.
Orkade inte skriva något igår, men nu är jag här igen :). Här, hemma hos mamma och pappa i Kisa, liggandes på en säng med sus i öronen och huvudvärk och trött, men vilandes :).
Det känns jättekonstigt att vara här utan barnen. När jag i huvudet gick igenom vad jag behövde packa med mig tänkte jag automatiskt på vad Tess behövde...
Jag är jätteglad att jag har möjligheten att få åka iväg såhär nu när jag behöver det, men det är inte bara glädje i hjärtat, utan jag saknar allt min familj. Det är nog lättare att åka iväg om det är jobb, eller att man har planerat in semester eller så, tror jag. Men som sagt, jag är glad att jag får vara här och jag vet att det är bra!
Nu lite bilder från sista dagarna:
En liten suddig bild på mina fina!
Tess har som vanligt en servett i handen, som hon torkar allt och alla med :). (Hon börjar bli lite tung för Seth ;) ).
Tess och katterna :).
Innan jag åkte igår tog vi lite kaffe och Tess "ritade" lite. Hon är rejält trött här, men fick vänta med att sova tills vi satt i bilen.
Stefan gjorde fin vardagskonst på "foten" på vår tv. Haha. Det är tv:n i sovrummet och där dammar vi uppenbarligen inte lika ofta. Men glad blir man ändå av det som står :).
Jag ville ta en liten "selfie" på Tess och mig innan jag åkte, men hon var för trött...
Hon somnade direkt och sov såhär i en timma...
Jo, det tog en timma, eftersom min fantastiska man skjutsade mig till Katrineholm igår för att tågen mellan Örebro och Kisa går sisådär bra. Många byten, väntetid och åka buss och jag blir ju så åksjuk på buss eller i baksätet på en bil. Därför skjutsade han mig till Katrineholm, så behövde jag bara byta en gång och jag fick åka tåg hela vägen. Min fina fina man!!!
När jag skulle köpa mig en kaffe på stationen i Katrineholm så upptäckte jag att jag glömt plånboken. Men seriöst!! Jag glömmer aldrig plånbok eller telefon när jag ska iväg på detta sätt. ALDRIG. Men som Stefan konstaterade: det är inte likt mig när jag mår bra, men ganska typiskt för situationen just nu. Japp, så är det.
Resan gick iaf bra, trots att jag inte kunde köpa kaffe och trots att jag inte hade något leg att visa upp till mina biljetter. Skönt det.
När jag åkte mellan Linköping och Kisa, så återupplevde jag många minnen. Jag och min bästis Linda Palmkvist (hette hon på den tiden) åkte alltid till Linköping - via tåg eller buss - när vi hade studiedagar från skolan. Jag satt och tänkte på dessa gånger när vi passerade olika stationer. Vi hade alltid så roligt. Vi började alltså göra dessa resor redan när vi gick i tvåan, trean. Ibland åkte vi till och med och badade (men då var vi nog äldre). Vi fnittrade mycket, hittade på olika lekar och viskade om olika människor vi såg.
Alla våra "mattanter" fick olika namn av oss. "Knäcka", "Gnägga", "Rosa" osv. De fick namnen pga hur de såg ut eller vad de brukade göra och säga. Det som var så fantastiskt roligt var att jag såg just "Rosa" när jag gick av vid stationen hemma i Kisa. Och hon hade rosa läppstift på sig denna dag också - vilket hon alltid hade på sig och som gjorde att hon fick det namnet av oss. Hihi. Vi hittade på egna ord och även ett eget teckenspråk som vi kunde prata flytande med varandra. Jag kommer fortfarande ihåg hela alfabetet som vi gjorde...
Jag tänkte också på alla läger vi var på, på Bjärka Säby, när jag passerade där. Där gick jag också en bibelskola när jag tagit studenten. En fantastisk tid.
Så åkte jag tillslut förbi min mormor och morfars hus, som ligger en mil norr om Kisa. De flyttade därifrån för ett par år sedan, men har ju haft det huset sedan mamma var liten. När vi åkte tåg in till Linköping, som barn, passerade vi ju alltid deras hus och då stod morfar och vinkade med en stor kvast eller något annat :). Mormor vinkade hon också, men oftast med bara armarna ;). Härliga minnen.
Det röda huset var deras. Moby heter det.
Jag är inte en person som "lever i det som varit", men det var oerhört mysigt att tänka på barndomen igår. Jag blev liksom fylld av glädje för allt som var bra då! Jag lever ett ytterst gott liv nu också och tror på att leva i nuet så mycket man kan, men jag mådde bra av att mysa lite över barndomen igår.
På kvällen berättade pappa om sina barndomsår och den tid han var mycket med sin mormor och morfar. Så "memory lane" fortsatte och det gjorde mig glad!
Imorse blev jag glad när jag fick denna bild skickad till mig:
Mina älsklingar!!
Jag måste säga att jag beundrar min man! Han får ju nu vara hemma med Tess när jag är sjukskriven. Han hade massor grejer - viktiga grejer - inplanerat nu denna vecka, men ändå tar han som självklart att han ska vara hemma - utan att säga ett pip om det. Han säger bara att jag ska vila, ta hand om mig, att de klarar sig bra där hemma osv osv osv. Visst förstår jag att många tycker att det SKA vara så, men det är inte bara att släppa jobb och åtaganden hur lätt som helst. Men nu går han all in och stöttar mig i att bli bra och det underlättar oerhört mycket - för jag har dåligt samvete för att jag inte är hemma och det beror INTE på honom utan BARA på mig själv!
Så nu hoppas hoppas hoppas jag verkligen att dessa dagar får denna dumma hjärnskakning att dra sin kos. :)
Kram
Kommentarer
Trackback
