Mitt liv - min vardag

Detta är miitt liv, min vardag och mina funderingar om min tro och livet i allmänhet. När bloggen startades 2008 var jag fru till en pastor, men på senare år har min man bytt jobb och just nu är han säljare inom Örebrodistriktet för ett företag, men bloggen får fortsätta att heta det den alltid hetat. Jag är också mamma till Seth och Tess, som lever och Silas, som inte fick leva.

Gallsten

Hej min vän!

Förlåt min frånvaro i helgen, men det finns en förklaring. Men först lite bilder från förmiddagen igår. 

Tess älskar att dansa och klä ut sig. Gärna till Frostsången "Let it go". :). Igår morse var inget undantag. Hennes prinsessklänning är lite stor än. Hon har fått den av Cornelia och ääääälskar den! 

 

Denna bild blev suddig, men hon har så go min, så bilden får vara med ändå!

Gosfis.

 

Till elva kaffet åkte vi ut till Mosås och fikade gott!

Rolig idé tycker jag. 

Marcus simmade något lopp, så han var inte med, men vi andra hade det trevligt :). Ja, det kan ju hända att han hade det trevligt också, men jag vet inte hur trevligt det var att simma i kallt vatten när det blåser och regnar...

 

Den här lilla tussen var med förstås.

Emma, som Tess är livrädd för. Hur hon kan vara så rädd för en liten, snäll, glad tuss förstår jag inte, men vi får jobba på att de lär känna varandra och att hon inte ska vara rädd för Emma. 

 

Nu till orsaken för min frånvaro.

 

På tre veckor har jag haft sex stycken gallstensanfall. Det är inte att leka med kan jag lova. Det är värre än förlossningssmärtor och uttrycket "att vrida sig i smärta" har fått en ny innebörd för mig. Mellan gallstensanfallen har jag konstant ont där gallblåsan sitter. I onsdags träffade jag läkare på vårdcentralen och fick värkmedicin utskrivet och hon skickade remiss till röntgen. Jag fick också uppmaningen att åka in akut om anfallen blev för jobbiga. Sedan i fredagskväll har jag haft väldigt ont, men inte anfallsont. Däremot blev mitt allmäntillstånd kraftigt försämrat under fredagskvällen och lördag förmiddag. Sedan började jag få anfall och Stefan skjutsade mig till akuten efter att jag samrått med 1177. När jag var på akuten mellan 15 och 21 fick jag flera korta anfall. Hualigen. Och någon smärtlindring fick jag inte innan jag träffat läkare - förstås. Inget konstigt med det, men rätt så smärtsamt. 

 

Till slut fick jag komma in på ett eget rum.

Personalen på akuten är helt fantastisk, måste jag bara säga!

 

Det här låg jag och tittade på under ett av mina anfall. 

Och såhär ser jag ut efter ett anfall... Typiskt mig att ta kort trots att jag mådde skrutt haha.

Inte för pigg... (Jag bjuder på denna bild haha. Inte en av mina bästa stunder). 

Jag fick träffa en jättebra läkare, samma som jag träffade när jag hade min hjärnskakning. Hon såg till att jag fick smärtlindring och så fick jag åka hem (efter en spruta i var skinka). Sedan skulle jag vara fastande och ringa röntgen och få en tid imorse och sedan komma tillbaka till akuten. Jag hade fått vara fastande från det att jag kom in, så jag var rätt så hungrig när jag kom hem. Jag blev hämtad av underbara Ann-Sofie och Micke, som är med i samma hemgrupp som oss. (Svårt för Stefan att åka och hämta med två sovandes barn hemma och Alexandra och Jonas var inte hemma, så de kunde inte va hos barnen heller.) 

Väl hemma fick jag äntligen äta och fick då detta av Stefan. Underbara man!!

Lägg märke till gurkan!!!  I love my husband!!!

 

Hög på medicin och otroligt trött (mår verkligen inte bra av all denna smärta) så såg jag ut såhär när jag väl var hemma. 

Jag bjuder på den med :).

Det var lite tråkigt att behöva vara fastande och inte få dricka eller äta något idag, när det är mors dag, men det var väldigt mysigt att bli uppvaktad av man och barn ändå!! Och de åt amerikanska pannkakor till frukost i vår säng. Ooooo så mysigt det var!!

Tänk att jag fick bli mamma till de goaste barnen som finns! Vilken välsignelse!!

 

Gosunge!

 

Så underbar han är!!

 

Och så en bild (som hamnar upp och ned och jag vet inte varför) på det jag uppvaktades med. 

En fin teckning och ett fint kort från Tess och så praliner på mörk choklad. LOVE IT! 

 

Som sagt, så tacksam för min familj!! 

 

Sen åkte jag iväg till röntgen och det gick rätt så snabbt faktiskt. Sen var jag på akuten några timmar innan jag fick träffa läkaren igen. De hittade stenar och det ska bli operation framöver, men jag vet inte när. Läkaren skickar en remiss. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra fram tills dess. Jag hoppas smärtan tonar ner, men just nu är den jobbig. Jag har smärtstillande, men det är morfin i dessa och jag blir galet snurrig och påverkad av dem. Jag är inte van att ta stark medicin. Vi skrattar lite åt mig här hemma, för jag säger saker fel och är allmänt konstig. 

Jag är inte i närheten av mig själv just nu utan ser ut som ett spöke - det är så jag hajar till när jag ser mig i spegeln - och hjärnan hänger inte med. Jag känner mig som frånvarande hela tiden. Konstig känsla. 

Vi får se vad som händer helt enkelt! 

 

Så nu önskar jag er alla god natt efter en något märkligare Mors dag än vad jag önskat... Men vad tacksam jag är för min underbara familj och min egen mamma, som inte är som någon annan!! 

Min älskade mamma!!!

 

KRAM KRAM och ta hand om dig min vän!!

Kram till dig! /E-K

Men usch. Krya på dig. Hoppas att du får tid för operation snabbt. Kram.

Hej Maria! Jag vet vad Du är med om! Jag var 20 år när jag fick mitt första gallstensanfall. Bodde hemma hos mamma och pappa, hamnade på Kisa sjukhus en natt!!!! Smärtlindring och hem igen. Efter den dagen/natten hade jag i princip konstant gallsmärta, kunde inte äta någonting förrän smärtan accelererade. Levde på barnvälling och skorpor den sista tiden innan operation. Tidsmässigt tror jag det rörde sig om dryga halvåret mellan första anfallet och operation. Säger precis som Du, "vrida sig av smärta" är vad man gör och mina erfarenheter av barnafödande är en baggis jämfört med gallstensanfallen. Hoppas Du får en snabb tid för operation så Du blir frisk igen! Kram från mammas barndomskamrat.