Mitt liv - min vardag

Detta är miitt liv, min vardag och mina funderingar om min tro och livet i allmänhet. När bloggen startades 2008 var jag fru till en pastor, men på senare år har min man bytt jobb och just nu är han säljare inom Örebrodistriktet för ett företag, men bloggen får fortsätta att heta det den alltid hetat. Jag är också mamma till Seth och Tess, som lever och Silas, som inte fick leva.

Vilken dag

Inatt vaknade Tess och mådde dåligt! Hon började kräkas och hade ont i magen hela natten. Hon var rejält dålig. 

Det blev lite virrigt för oss där mitt i natten, eftersom mormors begravning var idag. 

Stefan skulle hålla i hela begravningen och var ju liksom tvungen att vara där. Så därför tog jag natten och Stefan försökte sova lite. 

Stefan tyckte det var jättejobbigt att han skulle gå på begravningen och inte jag, eftersom det var min mormor, men vad göra?

Så jag hörde av mig till familjen och berättade hur det låg till. Då började Marcus och Lovisa fundera och efter lite telefonsamtal runt i familjen så bestämdes det att Lovisas pappa skulle komma ner och hålla i begravningen. Han är pensionerad pastor och van att hålla i begravningar och Stefan hade ju allt nedskrivet. Särskilt den delen om mormor (griftetalet) hade han ju gjort noggrant efter vad vi berättat om mormor. Så snällt av Leon!!!

Så då kunde Seth och jag åka ner till Kisa. Jag kände mig lite osäker eftersom jag inte sovit på natten, men mamma och jag kom överens om att vi kunde sova över om det behövdes - trots smittorisk.

Men jag började må illa efter bara en halvtimma i bilen. När det gäller mig så kan jag må illa av att bara veta att någon kräkts så det var svårt att veta hur jag skulle tolka det.

Men efter ännu en timma kändes det som jag skulle kräkas och jag blev tvungen att vända. 😕

Alltså! 

Seth blev såååå ledsen - och jag också förstås. Men risken att smitta ner alla kändes påtaglig. Så med en timma kvar till Kisa så vände vi och åkte hem igen. Resan gick bra trots allt, men sen har jag bara legat. Jag har inte kräkts, men jag mår illa, har ont i magen och har ingen matlust. Jag mår "tjyvtjockt" som vi brukar säga. 

Så vi missade alla begravningen, men samtidigt så smittade vi inte ner någon annan iaf. 

Begravningen blev fin och allt fungerade trots strul. Det gör mig glad. 

Jag är dock så ledsen att jag inte kunde vara med. Samtidigt har jag ju för länge sen fått lära mig att det inte alltid blir som man tänkt sig eller som man vill. Sjukdom styr man ju inte över. Det är bara att acceptera att allt fick ställas in. 

Vi skulle även vara på en ledarhelg med kyrkan denna helg och barnen skulle va i Söderköping hos farmor, men det missar vi också. Så trist! 

Men det går ju inte att göra något åt detta.

Mest synd är det ändå om denna lilla pärla.

Stackars liten. (Kortet tog jag i morse när hon äntligen fick sova en liten liten stund mellan kräkningarna). 

Seth blev otroligt ledsen när vi fick vända. Men efter en stund började han greja med min Snapchat och blev på bättre humör. 

Bl.a. tog han dessa kort:

Haha

Och jag, jag känner mig såhär:

Nu ska vi ta denna dåliga dag och lägga den bakom oss och försöka ha en riktigt härlig helg som familj!!

Stor kram 

Men fy och usch! Så rysligt tråkigt på alla sätt! Kramar /E-K