Mitt liv - min vardag

Hej hej.

Här händer det lite grejer när det gäller mina undersökningar och allt. Jag har fått göra en undersökning på neurofysiologen där de sände stötar på mina händer och fötter/ben för att se hur mina nervtrådar fungerar. Så coolt. Tänk vad man kan se och göra. Fascineras så av allt man kan göra och allt forskare kommer på. Jag har inte fått några svar på undersökningen då det går till remitterande läkare och han ger svaren sen. Detta var en del av den utredning jag genomgår just nu pga den värk jag lever med dagligen. 

Förutom detta så fick jag igår hjärtrusning som inte släppte så jag och Stefan åkte till akuten och mamma och pappa var hos barnen. Jag hade en puls på 180-190 hela tiden i några timmar innan det lugnade ner sig. Det har varit planerat att jag ska göra en "ablation" i slutet av november, men pga att jag blev dålig igår så påskyndades detta och jag fick en tid redan på måndag. Så imorgon, fredag, ska jag skrivas in och göra ultraljud på hjärtat och så och på måndag ska jag alltså göra en ablation. Där de går in via ljumsken upp till hjärtat med tre slangar och sen bränner de den extragrejen (vet inte vad det heter) som gör att jag får hjärtrusningar dagligen och att hjärtat slår i otakt titt som tätt. 

Jag känner mig inte särskilt kaxig faktiskt. Detta är en standardoperation för de som utför den, men inte för mig, så jag känner mig rätt liten. Man är vaken under ingreppet och har lokalbedövning vid ljumsken. 

 

Jag tycker ändå att det är coolt hur man kan komma på hur man gör dessa undersökningar och operationer. I Örebro är man tydligen rätt långt fram i att göra ablationer så det känns ju bra. 

 

Som sagt, Stefan var med mig till akuten igår. Han fick vara med tillsammans med all sjukvårdspersonal som kom till akutrummet. Det är också rätt coolt hur snabbt allt kan gå. Jag kom till akuten, berättade att hjärtat rusar. Jag fick komma direkt in i ett rum, som plötsligt är fyllt av massa folk som gör olika saker. Någon sätter massa sladdar på mig, någon frågar om mitt personnummer, någon tar prover i min arm och någon sätter en infart. Och alla är så trevliga och lugna hela tiden! När pulsen gått ner från 190 till 120 fick jag ligga i väntrummet under observation några timmar. Stefan var med hela tiden och det var skönt. Det är ju inte jättekul att ligga på akuten och vänta. Men vi hade rätt roligt och skrattade en hel del.