Mitt liv - min vardag

Idag har jag funderat en del på Pappors Rätt I Samhället =)
Jag tar det från början. Varning för att det kan bli rörigt...
Funderingen började i och med att jag och Stefan åkte till vår barnmorska på förmiddagen. Jag har nämligen legat vaken i natt för att jag har haft så ont i magen (inte tarmarna utan där livmodern är). Frampå morgonen kom smärtan i vågor och jag blev nervös att det var värkar. Så vi fick åka till vår barnmorska som undersökte mig lite. Vi fick även lyssna på barnets hjärthjud och det var där min fundering började. (Allt såg bra ut. Det verkar som att det är vanlig värk när livmodern växer.)

När vi väntade Seth var Stefan med hos barnmorskan så ofta han kunde och det var ofta eftersom han pluggade då. Vår barnmorska tyckte det var roligt att han var med och vi fick lyssna på barnets hjärtljud varje gång, så att Stefan skulle känna sig delaktig. Han var ganska upprörd många gånger under min graviditet, eftersom papporna sällan räknas. T ex, alla papper som skulle skrivas under var bara för mamman. Det fanns ingen plats för pappans namn ens. Man pratar om jämställdhet, men när det gäller barnet i magen räknas inte pappan. Stefan skrev under alla papper ändå, under mitt namn. Jag har sett flera insändare och debattartiklar skrivna av pappor som uttrycker frustration över att inte "räknas" under en graviditet. Jag menar nu inte att pappor inte räknas av mammorna eller barnmorskorna utan kanske snarare av samhället.

Vi har en vän som har fått barn med en kvinna han var tillsammans med under några år. Under graviditeten gjorde hon slut och pappan (vår vän) fick inte vara delaktig över huvudtaget. Han visste ungefär när födseln skulle vara, men fick höra från en bekant att han blivit pappa. Mamman hade inga skyldigheter att tala om detta för honom. (Normala människor gör nog det ändå...) Han hade ingen rätt att träffa sina barn (det blev tvillingar), trots att han ville och försökte och trots att soc var inblandad och också ville att han skulle få träffa dem. Han kämpade för sina barns rätt till en pappa och efter ca 1.5 år fick han vårdnaden om dem av tingsrätten. Då hade det gått 1.5 år när han bara fått träffa sina barn sporadiskt. Jag tycker inte att det är okej!!! Barn har rätt till sina pappor också!!! (Nu pratar jag inte om mammor eller pappor som slår sina barn, eller som av olika anledningar inte kan ta hand om sina barn. Jag pratar om normalfungerande föräldrar.)
När man är gift och får barn finns inte samma problem, eftersom den man är gift med automatiskt blir vårdnadshavare tillsammans med mamman, men är man inte gift har inte pappan några rättigheter att tala om. Och i och med att pappan inte har någon rätt, vem kämpar då för barnens rätt till en pappa, om inte mamman gör det???

Vad vill jag då ha sagt? Jo, att samhället borde räkna mer med papporna - där det finns pappor med i bilden. För det finns naturligtvis fall där det inte finns en närvarande pappa och då är det bra att bara mamman ska skriva under papper t ex. Grejen är nog att jag inte har grundsynen att barnet är en del av kvinnans kropp på det sättet att kvinnan har rätt att göra vad hon vill med sin kropp, dvs barnet. För mig är barnet en egen person, som bor i min kropp ett tag, tills det kan klara sig utanför. Barnet har rätt till en mamma och till en pappa och jag som mamma lånar ut min kropp ett tag till barnet, som har egna rättigheter. Det är min syn på det hela. Jag är otroligt glad att jag har en man som vill vara delaktig i allt som handlar om barnet i magen och om Seth. För oss är det så naturligt att vi är lika viktiga för barnen!!!

Jag ber om ursäkt om jag är rörig. Ibland är min hjärna väldigt rörig (jag skyller på hormonerna hi hi) och det blir svårt för mig att uttrycka vad jag menar.

Nu till en helt annan sak.
Jag pratade med min chef för någon vecka sedan och då bad hon mig komma och hälsa på och fika med dem på jobbet, så idag åkte jag ner och träffade mina arbetskompisar. Det var verkligen blandade känslor. Mest var det roligt att träffa alla som var där, men det kändes sorgligt också, eftersom jag också vill må bra och vara där om dagarna. Jag stortrivs och älskar mitt jobb!! Min chef hade bakat jättefina vaniljhjärtan och köpt en blomma till mig. Oh, vad glad jag blev!!!

Fin blomma.

Det här kortet tog jag på katterna igår. Det såg så mysigt ut:


Dagens journalgroda:
"Allergisk mot Tim och Tej"