Mitt liv - min vardag

Jag är så glad, för jag har fått kontakt med en gammal barndomsvän.
Eller, gammal, vi är precis lika gamla - eller jag är 11 dagar äldre, hi hi. Facebook är ju helt fantastiskt på det sättet, eller hur!
Vi var fem tjejer som umgicks jämt under skoltiden. Hon är en av dem. Hon flyttade, jag flyttade och vi tappade kontakten, sådär som det kan bli.
Hon har bl a berättat om hur hon haft det de senaste åren. Hon är svårt sjuk sedan många år tillbaka. Har olika sjukdomar oberoende av varandra, som jag förstår det. En av sjukdomarna gör att 90 % som har den blir blinda innan de är 50 år. Hennes ögon är än så länge perfekta! TACK OCH LOV!!!
När hon för tre år sedan fick sin son, höll både hon och sonen på att dö, men de klarade sig och sonen mår idag bra!! Min vän har sina sjukdomar, vilket hon får leva med, men dessutom har hon fått ett disbråck uppepå allt.

Trots allt detta, så är hon så positiv. Hon säger bl a att "Jag lever inte med värken, värken får leva med mig." Vilken inställning! Jag förstår att det inte är lätt att ha den inställningen jämt och vissa dagar är hon nog också deprimerad över sin situation och sin värk. Det är oerhört tärande att leva med konstant värk. Men tänk ändå att kunna hitta glädje i livet och orka ta sig för saker. Hon har bla på eget initiativ blivit resurslärare på en skola och jobbar 50% där.

För mig är hon en oerhörd förebild! Det är naturligtvis en process att komma dit hon är idag. Det går inte med en handvändning att få veta att man har flera svåra sjukdomar när man är runt 20 år till att kunna se positivt på livet. Ett sorgearbete måste göras och mycket ska bearbetas. (Däribland myndigheter.)

När man går igenom svåra tider i livet är det oerhört viktigt att ha bra människor omkring sig. Dels familj, vänner, nära och kära, men också professionella människor som kan hjälpa. Jag tror också det är oerhört viktigt att hitta människor som har gått eller går igenom liknande som man själv gör och dela livserfarenheter och upplevelser med dem.
För mig som troende är det ju också självklart en hjälp och tröst att vända sig till Jesus, när svåra saker händer.
Jag tror ju att det är precis så som en underbar dikt säger:


                                                     FOTSTEG I SANDEN

En natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud.
 I skyn fick jag se glimtar och scener ur mitt liv.
För varje scen, noterade jag att det var två par fotsteg i sanden;
 ett par tillhörde mig och det andra Gud.

När den sista scenen ur mitt liv visats för mig tittade jag tillbaka på fotsetegen i sanden. 
Jag såg då att många gånger fanns bara ett par fotsteg. 
Jag noterade också att det var under mina jobbiga och ledsna tider i livet.

Detta bekymrade mig och jag frågade Gud om det.
"Gud, du har sagt att när jag beslutade att följa dej,
skulle du gå med mej hela vägen.
Men jag har sett att då jag har haft jobbiga tider i livet,
finns där bara ett par fotsteg.
Varför lämnade du mej när jag som bäst behövde dej?"

Gud svarade; "Mitt dyrbara, älskade barn,
Jag har lovat att alltid vara med dej.
Under de tider av lidande, då du bara ser ett par fotsteg,
det är då jag bär dej."