Livets väg
"Jag går på livets väg. Jag går på livets väg. Där kan allting hända, men jag kan va trygg för Du finns över mig och under mig, framför mig och bakom mig. Du omsluter mig på alla sidor."
Det är ju precis så jag ser på livet. Allt kan hända, men jag kan vara trygg ändå...
Stefan och jag har gått utmed Dalälven ett par morgnar och en dag fick kameran följa med. När vi gick där, omvandlades det jag såg till en fundering kring livet. Bildligt talat. Så här gick mina funderingar: (Varning för haltande bilder, men jag hoppas ni förstår vad jag menar ;))
Just nu är släpps det på mycket vatten, eftersom det kan komma mycket vatten uppifrån älven. Så är det ju i livet också, ibland känns det som att det kommer väldans mycket vågor och storm runtom en.
Tack och lov för livskamraten.
Ibland är det blå, klar himmel och vackra blommor...
men ibland är det riktigt stenigt, (men ser man sig noga omkring kan man ändå hitta vackra blommor här och där.)
Ibland lyser solen klart och vägen är slät...
Ibland känner man sig som den där pelaren, som delar på vattnet och måste stå där stadigt, trots att vattnet rusar på från alla sidor. För mig är pelaren även en bild på Jesus, som står stadigt i mitt liv även när det stormar runtomkring mig.
Trots att vågorna rusar kan det vara otroligt vackert.
Det kan gå riktigt segt uppför.
Men vad härligt när man ser sitt underbara hem.
Ja, så kan livets väg vara ;o) Djupa funderingar va..? Ha ha.
Jag har läst eller hört någon säga att det inte finns något ogräs utan bara blommor som växer på fel plats. Jag älskar maskrosor, men så är jag ju ingen bonde heller, som störs av maskrosorna. För mig är inte maskrosor ogräs utan ett vackert gult inslag mot det gröna gräset. Otroligt vackra färger ihop.
Fint beskrivet hur livet är,vägen som är mycket varierande, livskamraten som är ett stöd och en del av en själv, hemmet som väntar...
Samma funderingar brukar jag ha när jag går mina rundor.
Älskar dej/er
Kramisar
Och så fin och fräsch du ser ut mitt i livets vågade våg:)
Men hallå, vaddå haltande bilder? jag gillar den med den blå himlen o himlen som är tagen mot solen, superfin!
Jag tycker du har fina tankar om livet.
Det finns en liten berättelse om fotspår i sanden, du har säkert sett den. Det är en berättelse som har styrkt mig i flera gånger.
Berättelsen säger ungefär det här: Fotspåren går parallelt men en bit är det bara ett par fötter som lämnar spår och det var mitt i det svåra som skedde i livet. Människan frågar då Gud: Varför? Jo, det var då jag bar dig.
Säkert har du hört den, om inte så skickar jag den gärna till dig.
Jag hoppas att du snart blir frisk till kroppen och att själen också kan få läkedom och kraft, att du orkar ta ett steg i taget på livets ibland svåra väg.
Jag tänker på dig, din man och på lille Seth.
Många kramar! Märta
