Dagens tankar
Vi har en lugn och solig dag här i Mosås. Marcus klipper gräs, Lovisa lagar mat, jag sitter med pojkarna, som just nu tar en paus från "hoppsmattan" och bus ute i trädgården, och tittar på tv samtidigt som jag bloggar. Stefan och Alva busar i vardagsrummet. Det är annorlunda värme i vinden... kanske är sommaren äntligen på väg..?Vi satt faktiskt ute och fikade på förmiddagen, utan att frysa - härligt!
Igår kväll blev det inget spel, men vi tittade på "Benjamin Buttons otroliga liv". Den är väldigt bra, men slutet var hjärtskärande för både mig och Stefan. Den kvinnliga huvudpersonen sitter med en bebis i famnen, som är omsluten av en filt... Det påminde mycket om lilla Silas innesluten i sin filt. Det brast för oss...
Både Stefan och jag är oroliga för att komma hem till vardagen imorgon. Vi åker på morgonen efter frukost för att komma hem för första gången på två veckor. Vi åkte ju till Kisa dagen efter vi fick beskedet att Silas inte skulle överleva och har inte varit hemma sen. Det kommer bli tungt, men det är ju ett måste. Tänk vad bra vi har haft det som fått vara hos mamma och pappa i två veckor och blivit ompysslade. Vi har inte behövt tänka på mat och disk eller något praktiskt. Det är verkligen inte alla som har det så förspänt, det är jag medveten om. Men det känns ändå tungt att behöva börja tänka på att baka, laga mat, städa osv, även om det är en del av vardagen och det är ju den som får livet att gå vidare. Det första vi måste göra imorgon när vi kommer hem är att handla... Om jag känner Stefan och mig rätt kommer vi nog få åka till affären i omgångar, för det finns ingen som helst struktur i någons av våra hjärnor just nu. =)
Någonstans känns det ändå skönt att komma hem, så att vi kan komma vidare i sorgearbetet och leva vidare. Det är svårt att förklara dessa två motstridiga känslor. Förståndsmässigt vet vi ju att det bästa är att fortsätta livet som vi brukar leva det. Skillnaden för alltid kommer vara att Silas inte finns levande i våra liv - han kommer dock alltid att finnas. Livet kommer aldrig bli detsamma, det vet vi, men ändå ska ju livet levas och det behöver vi göra hemma, i vår vardag.
Jag vet inte om det går att hänga med i mina funderingar... Kanske blir mina tankar bara röriga, men som sagt, det är som det är nu ;)
Nu ska vi visst äta mat. Mmmm gott! Lovisa är en hejare på att laga mat, kan jag lova =)
Kram
