Funderingar om att möta människor i sorg
Här kommer dock lite funderingar kring att möta människor i sorg. Jag kan bara utgå ifrån mig själv, hur jag vill bli bemött, men jag tror att många med mig vill detsamma. Absolut inte alla, men många. Självklart måste man respektera dem som inte vill prata om sin sorg.
Jag förstår att människor har svårt att veta var man ska titta, vad man ska säga, hur man ska vara när de möter oss. MEN, vi är ju desamma fortfarande, trots att vi aldrig blir desamma igen. Knasigt... men förlusten av ett barn kommer alltid finnas hos oss, men Stefan och jag är ju de vi är. Både han och jag har ett behov av att få prata om det som hänt, så var inte rädda att fråga om det. Vi vill träffa människor, som vi alltid vill göra. Kom gärna förbi på en kopp kaffe eller the. Orkar vi inte så säger vi till. Ring gärna för att fråga hur det är. Tänk aldrig att ni stör eller tränger er på. Jag tror att detta gäller många som har sorg. Självklart ska man inte bara klampa på utan vara lyhörd för vad personen vill och behöver, men vi kan bli lite för rädda att tränga oss på, men det är så viktig att visa att man bryr sig på ett eller annat sätt. Vi har så många människor omkring oss som hör av sig via sms och facebook osv och det uppskattar vi så otroligt mycket. Vi är helt överväldigade över att så många människor, som vi känner och som vi knappt känner, bryr sig om oss och visar det. När vi kom hem låg det en hög med vykort från mest äldre medlemmar i vår församling. Det värmer så oerhört.
Alla känner vi människor som sörjer, eller som kommer sörja och det är så viktigt att vi visar dem omsorg. Skicka ett kort, kom förbi med en blomma, eller en sockerkaka, eller kom bara förbi. Jag själv är inte jättebra på att bemöta människor i sorg, men jag kommer bli bättre efter detta... Jag tror inte på att säga "hör av dig när du orkar", eller liknande. Återigen utgår jag från mig själv, men jag tror det gäller många i sorg. Jag tror inte på det utifrån att jag gärna skulle höra av mig till vänner, men just nu kan jag inte ens bestämma vad vi ska äta till middag. Vi måste ha en lista på vad vi ska göra om dagarna, så att något blir gjort, eftersom våra hjärnor inte fungerar som vanligt. Det kommer de ju göra igen i sinom tid, men inte nu. Därför tror jag på att höra av sig till människor som har sorg och att inte vänta på att de hör av sig.
(Allt detta skriver jag lika mycket till mig själv, eftersom jag inte är så bra på att möta människor i sorg. Men nu kan jag utgå från mig själv.)
Fint och tänkvärt skrivet. Du är bra på att få ner dina funderingar i skrift, det helar samtidigt som det kan hjälpa någon annan.
Älskar er.
Kram
Tänk så rätt du har. Ni är dom samma trots det som hänt. Ni behöver kärlek, omsorg och vänner som bryr sig.
Nej, inte är det enkelt men bara för att saker är svåra, att man ibland inte finner ord så är det inte en anledning till att bara vara tyst. Jag har valt att prata och inte vara tyst när jag mött personer i sorg,eller att helt enkelt säga att jag inte vet vad jag ska säga. För jag vet hur ont tystnad gör. Samtidigt som jag kanske ibland önskat att en del bara hållit tyst, istället för att komma med klichéer eller förminskande ord om vad som hänt. Summan av kardemumman; Var inte tyst men välj dina ord väl.
Men som sagt ingenting är enkelt när det kommer till sorg, speciellt inte för den som genomgår det.
Kram på dig
