Mitt liv - min vardag

För länge sedan - jag tror det var över två år sedan - skrev jag ett inlägg om att tänka: "det är inte hur man har det, utan hur man tar det". Det var en lärare på min Steg 1 som sa det. Så sant det är!

Vi har ju flyttat till lägenhet nu efter att ha bott i hus. Vi får ganska ofta frågan hur det går! En helt befogad fråga. Jo det går bra! Självklart saknar jag att det är tyst när vi är tysta, att Seth kan gå ut i trädgården när han vill, att grilla osv. MEN istället för att sätta fokus på det så fokuserar jag på det som är bra med lägenheten. T ex att vi vet vad den kostar varje månad, går något sönder ringer vi bara. När vi är lediga är vi lediga tillsammans. Tidigare var det grejer att göra på huset osv. Att köpa hus i Örebro är dessutom dyrt! Självklart vill jag gärna bo i hus igen någon gång men det jag försöker få fram är var mitt fokus är.

Härom kvällen läste Seth och jag om Josua och Kaleb. Det är berättelsen i bibeln om när Israels folk ska in i Kanaans land efter att ha lämnat Egypten. 12 spejare skickas ut. De ser samma sak: landet flödar av mjölk och honung, vindruvorna är enorma osv. De ser också att folket som bor där är stora och många. 10 av de 12 hade fokus på att de inte skulle kunna inta landet, eftersom folket där var som jättar. Josua och Kaleb hade ett helt annat fokus. De såg allt som var bra och att Gud skulle vara med dem. De såg samma sak men hade olika fokus.

Man kan inte välja allt som händer i livet! Vi valde t ex inte att förlora Silas! Däremot valde vi hur vi mötte det. Stefan och jag kom direkt överens om att låta varandra sörja på vårt eget sätt och att hela tiden prata med varandra om det. Om en hade en bra stund fick den ha det om en hade en dålig stund så fick den ha det. Ingen skuldbeläggning om någon var lättirreterad osv. Seth fick oxå sörja som han behövde! Sorgen finns fortfarande där varje dag och har vi en dålig dag, så får vi ha det!

Självklart ska man inte lättvindigt förneka sina känslor och låtsas att allt är bra! Det är inte det jag menar. Vi är människor! Våra känslor innefattar glädje, sorg, ilska, besvikelse osv! Det ska vi inte förneka för då blir det bara värre! Man ska bli arg, man ska gråta, man ska skratta! Det är en del av livet och inte något fult! Sen handlar det ändå om vart vårt fokus är. Är det på det jag inte har eller på det jag har? Blir mitt fokus på att jag inte har hus istället för alla fördelar med den fina lägenheten vi har? Blir fokus på min förlust av ett barn eller på den familj och de vänner jag har?

Missförstå mig inte nu! Vi är olika och får reagera olika!!! Men mår man dåligt behöver man kanske hjälp!? Stefan och jag valde att träffa en psykolog tillsammans efter Silas död. Jag gick själv till en kurator efter det oxå. Jag mådde ju även fysiskt dåligt lång tid efter. Jag är ännu inte helt återställd i mitt bäcken!

En vändpunkt för mig var när vi hade församlingshelg förra sensommaren. Jag hade sådan värk i mitt bäcken så jag kunde inte sitta ordentligt och var tvungen att åka hem efter ca tre timmar. Jag var så ledsen för jag ville verkligen vara med!! När jag väl var hemma i min ensamhet och var ledsen, kom jag att tänka på att jag faktiskt hade varit med tre timmar och att jag kunde vara glad för de tre timmarna istället för att sörja de timmar jag inte kunde vara med.

Är man deprimerad, på riktigt, är det inte bara att "rycka upp sig". Jag arbetar med människor som mår dåligt varje dag, så jag vet! Men om man är deprimerad är det viktigt att försöka hitta vad man tycker om att göra när man inte mår dåligt. När man mår dåligt finns inget som är roligt, men man tycker ju oftast något är roligt när man inte mår dåligt. T ex att pussla. Ja, då ska man pussla när man är deprimerad. Kan man göra det fem minuter om dagen är det bra. Det handlar om att ta det från där man själv är! Att hitta det som är bra i livet och sätta fokus på det!

Som jag sa förut, man väljer inte allt som händer i livet, men vi väljer hur vi möter det, vilket fokus vi har.
Nu har jag tagit exempel från mitt liv. Kanske banala exempel.

Jag har en bloggvän, som jag aldrig mött på riktigt, men som jag följer. Kristina heter hon. Gå gärna in och följ henne. Hon är svårt sjuk och det skriver hon om. Men fokus är inte bara där. Hon har fokus även på människorna omkring sig. På det som är bra!På Gud! Självklart är Kristina säkert ibland arg, ledsen och allt! När man läser tillbaka i bloggen om när hon fick cancerbesked osv, ser man sorgen, men också hoppet. Fantastiskt! Det är just det jag menar!

Om man har dålig ekonomi kan man ju må jättedåligt att man inte kan ta med sig barnen på semester. Självklart! Men om man nu har den situationen kanske man kan packa en picknick korg och göra ett äventyr med barnen och tälta, gå till lekpark eller badstrand. Det finns mycket man kan göra som inte kostar något. Men för den skull inte sagt att man inte får tycka det är jobbigt eller att jag nedvärderar de känslorna.

Förra året var flera av mina inlägg tunga, för det var tungt. Jag försöker vara ärlig i min blogg. Jag skriver vad jag verkligen tänker och känner.

Vill avsluta med att säga att det viktigaste fokuset för mig är Gud. Utan honom vet jag inte hur livet skulle vara. Jag vill inte veta heller :) Han är den som bär, som alltid finns där när ingen annan gör det och som alltid är pappa, bästis och brorsa!

Oj, så långt det blev. När jag väl kommer igång är det svårt att stoppa mig ha ha. :D Håller du med? Har du funderingar kring detta? Vad tänker du? Är jätteintresserad av att höra hur du ser på detta!

Nä, nu ska jag "torsdagsmysa" med Seth. Stefan är i Avesta på Speedway. (Ja just det. Seths grabbar (våra förra grannar som kör speedway) var här i förrgår en kort sväng på kvällen. Vi väckte Seth så han fick säga hej till dem. De hade varit på Speedway i Kumla och var på väg hem när de stannade till här. Hur kul som helst!!!) Imorgon har vi en hel familjedag - och vändag! Underbart!!! Hoppas du får ett fint midsommarfirande!!!