Män och kvinnor
Ämnet är män och kvinnor, mammor och pappor...
OBS! Jag funderar i generella termer och förstår att det finns nyanser!
I ett samhälle där vi vill sudda ut manligt och kvinnligt, där man på vissa dagis säger "hen" istället för "han" eller "hon", möter jag mer och mer på våra olikheter. Personligen tycker jag det är befängt att man ska sudda ut våra olikheter. Jag är absolut för lika lön för lika arbete, lika respekt oavsett kön osv. Alla människor ska behandlas lika oavsett kön, hudfärg eller språk!! Med det sagt...
Män och kvinnor ÄR olika. Titta bara hur vår anatomi är... ganska olika där.
Vi har även olika sätt att prata och uttrycka oss. Ofta reflekterar vi inte på samma sätt. När jag pratar med tjejkompisar behövs det inte förklaras mycket, för vi förstår varandra, eftersom tankebanorna går i samma banor. När jag ska förklara samma sak för Stefan krävs ofta mer förklaring och fler ord. Män använder ofta mer direkta ord. Säger han att han tycker en sak, så tycker han så. En kvinna kan gå omvägar för att få fram vad hon tycker eller vill.
Kvinnor kan ofta tycka att män ska förstå vad vi vill eller tänker, medans mannen inte gör det utan behöver höra det. T ex kan jag tycka att Stefan ska förstå att jag tycker om att få blommor då och då. Det kanske inte han gör, eftersom jag inte talat om det för honom. Men om jag talar om det för honom, ja, då vet han det och kan tänka på det ibland. (Nu är det så att Stefan läser av mig bra och jag honom, eftersom vi varit gifta länge och alltid haft lätt för att prata med varandra, men i början kunde han ju inte veta att jag vill ha blommor då och då). Ett annat exempel är disken. Jag tycker om att disken diskas direkt efter måltiden. I början tänkte jag att Stefan skulle förstå att när det var hans tur att diska, så skulle han göra det direkt, vilket han aldrig gjorde. För honom var det mer vana att ta disken senare och ta det lite lugnt först. Detta har diskuterats och idag är det inte ett problem. Vi båda får kompromissa. (Okej detta har kanske inte med manligt och kvinnligt att göra utan mer vad man är van vid hemifrån.)
Både män och kvinnor behöver anstränga sig för att förstå varandra. Och även om man inte kan förstå varandra så kan man ju förstå att den andra t ex vill ha det si eller så, eller behöver det si eller så, eftersom personen säger det.
Vi, som nyligen var unga ;) och de som växer upp nu, lär oss från barnsben att vara individualister. (Behöver inte vara något ont i det). Vi har lärt oss att förverkliga oss själva, först och främst. På ett sätt ställer detta till det när vi får barn. Helt plötsligt är vi kvinnor inte egna individer längre. Vi sitter "ihop" med barnet. Förstå vilken krock det blir!! Många har svårt att släppa in pappan i denna symbios. Samtidigt kan man bli irriterad på att pappan inte hjälper till mer. (Mammor har även en tendens att vilja att pappan ska göra saker och ting på hennes vis och inte på sitt eget vis...) OBS generellt sett!!!
Det blir lätt en chock att helt plötsligt sätta en annan människa före sig själv (som man samtidigt så gärna gör.) För mannen - pappan - kanske det inte är riktigt på samma sätt i början. Han kan fortsätta göra det han brukar. (Naturligtvis inte i samma utsträckning). Om det blir tid över kan det hända att pappan gör det han vill själv, t ex springa, spela tennis, jaga osv. Om det blir tid över och en kvinna funderar på vad hon ska göra, blir det ofta något för hela familjen...
När det gäller detta med individualism och chocken att plötsligt ta hand om en annan person främst, funderar jag på om det var lika för generationerna före oss. Inte så att det var annorlunda att vara mamma eller pappa, men rollerna var tydligare. Som kvinna skulle man ta hand om familjen och hushållet. Som man skulle man tjäna pengar och ta hand om sin familj på det sättet... Nu ska vi göra allt tillsammans, man som kvinna, och det blir en krock, eftersom vi faktiskt inte fungerar och tänker lika. Jag tror inte att män tänker att "nu ska jag göra det jag vill och struntar i min familj", utan de ser en möjlighet att göra något själva. Jag tror snarare att kvinnor behöver hitta tid att själva göra något och att män behöver tänka mer vad man kan göra tillsammans som familj...
Vad säger du som är generation äldre - än mig? Var rollerna annorlunda när du fick barn? Håller du som är i min ålder med, eller tycker du jag svamlar? Hur tänker du? Du som är man, hur ser du på detta??
Summan av kardemumman. Vi behöver lära oss att kommunicera med varandra. Det är okej att vara olika! Men kommunicerar man med varandra så är chansen större att man förstår varandra. Det är även okej att tycka det är jobbigt att bli förälder och att processen att hitta vem man är igen efter att livet förändrats så omvälvande både kan ta tid och vara jobbig - och självklart fantastisk också.
Hm, det är så mycket jag vill få fram, men då blir det världens längsta inlägg och det orkar ingen läsa... :D Kanske orkade du inte läsa detta heller :). Jag inser att jag har svårt att uttrycka vad jag vill ha sagt i skrift - är ju van att använda ord, men inte i skrift utan i tal...
Ja, ja. Tur att vi män och kvinnor finns och att vi är olika. Förstå vad tråkigt det skulle bli om vi alla var likadana!
Hejsan! jag har läst din blogg nu ett litet tag men inte kommenterat innan (hittade hit via Lovisas blogg), men här känner jag att du träffar så rätt! jag har svårt att säga det jag tänker direkt till min man utan lindar lätt in det som att det där ser gott ut eller att något se intresant ut istället för att säga att det är skulle jag vilja ha att äta eller där vill jag gå in å kolla. Och han förstår det inte alls utan fortsätter oftast om det inte är något som han jätte gärna vill. Jag får ofta tänka på det eller försöker tänka på det iallafall.. men skulle nog kunna göra det mer.
Jag tycker du skriver jätte bra och intressant och jag ser fram emot dina inlägg och funderingar!
Ta hand om dig å familjen!
Jag har svårt med biologism. Att hävda att jag är som jag är för att jag är född kvinna. Jag är som jag är pga arv och uppväxt, uppfostran och kön till viss del. Oftast tycker jag det är ointressant och inte främjande att se det i könsskillnader. Enl ditt resonemang så är jag mer manlig än kvinnlig: Jag vill inte få blommor av min sambo, och är det nån som talar klarspråk i det här förhållandet så är det jag. Mannen lindar gärna in saker och ting. :-D Vi är olika som människor helt enkelt. Så ser jag det.
Ja du Mis.
Jag är nog ännu mer än dig en "traditionell" kvinna. Det jag har fått höra är att eftersom Maken jobbar "hemma" är "Jaha ni har löst det så att han är ute och du inne". Vaddå, skulle han gå till mitt jobb när han var pappaledig och ta med barnen di eller vaddå?
Han gör det han är bäst på (svetsa, greja, laga ,fixa osv) och jag fixar inne. Givetvis blir jag jätteglad när han plockar ur diskmaskinen osv, men han kräver inte att jag ska ut och puttra i traktorn, utan jag sköter om hemmet.
Och igr hade jag egentid dit karlar och barn icke äga tillträde: Knyppelkursen" Ha, där får vi fruntimmer vara i fred, den saken är klar! :-)
Män och kvinnor är olika, så är det bara. Sen finns det så klart undantag där man drar åt "motsatt håll" jämfört med medelsvensson. Jag är inte alls supertjejig, tvärt om tycker jag. Hos oss är det han som lagar mat och gnäller om att jag borde se att det är dags att städa. Det styrs i vårt fall mest av hur vi är uppvuxna, jag på landet med grus innanför dörren och han med en hemmavarande mamma som putsade huset in i vrårna och lärde honom matlagningskonsten tidigt.
Jag tycker det är gräsligt att läsa om dagis där man suddar ut könsrollerna totalt, jag tror inte alls att det är en fördel. Man måste få vara manlig eller kvinnlig (tjejig, pojkig) om man vill. Att säga "hen" är på något sätt att gömma könet, som att det är något man inte visar för det är fel.
Min dotter kör bilar med storebror och han kör hennes dockvagn ibland, de leker på det sätt de önskar. Ändå ser vi små skillnader som gör att vi tycker att det verkar "genetiskt" att de drar åt de klassiska hållen. Han kör mest tågbana och bilar, hon pysslar om sin docka och kör den i vagnen....
Intressant. Skillnader finns, som du skriver rent anatomiskt. Finns forskning som visar på att män och kvinnors hjärna används olika. Vad som är biologi och vad som är arv och miljö är svårt men jag tror att tanken är att det ska finnas skillnader. Däremot avskyr jag att beteende kan ursäktas med att någon har ett visst kön - han är kille, de är så bråkiga och tuffa, inget att göra nått åt. Hon är tjej, därför är hon så försiktigt. Dessa saker som är socialt inlärda alt personlighet men inte har med kön att göra/Maria
Väl rutet!! Vi är olika och låt oss få vara det. Vi är skapade olika och vi är skapade för att komplettera varandra. Detta har inget att göra med att man som kvinna inte kan vara intresserad av klassiskt manliga saker och vice versa. Låt manligt och kvinnligt få komplettera varandra istället för att slätas ut till en "likhet" som ingen kan känna igen sig i, varken barn eller vuxna. Låt barn få leka med det de vill oavsett om de är pojkar eller flickor och låt varje familj bestämma själva hur uppdelningen av olika saker ska vara i familjen.
/Anna
Hej äntligen har min dator återkommit så ajg akn kommentera. Jag tycker du har så rätt. Vi är olika det står faktiskt till man och kvinna skapade han dem. Vad är det för fel att vara olika, det handlar ju inte om att vi ska bedömas olika för det när det gäller jobb, löner etc. Sen har vi olika intresse för att göra olika saker men det är ju oxå arv o miljö.Här har vi fått gora en uppdelning i sysslor som inte alls har med man o kvinna utan för att ja.g rä handikappad och inte kan göra en massa saker
oj hela mitt långa inlägg försvann. och nu orkar jag inte skriva det en gång till men kanske återkommer kram i alla fall
ser nu att det kom med fast det inte var klart .Internet är märkligt
