Vem ska jag göra besviken idag?

Idag har jag funderat en del. Jo då, ibland fungerar hjärnan så jag kan fundera lite också mellan varven. :)
Vi och många omkring oss har fullt upp nästan varje dag. När jag inte är sjukskriven då... Det ställs krav från jobb, familj, vänner, kyrka (om man är med i en sådan) eller andra föreningar man är med i. I vår situation är det ju förstås kyrkan som får det mesta av både Stefans och min tid. Eller, för mig är det ju min fritid, eftersom normalt sett så jobbar ju jag på dagarna.
 
En gång var vi på en "pastormedrespektivemiddag" och Niklas Piensoho, som är föreståndare för den största pingstförsamlingen i Sverige, pratade. Han sa något som vi återkommer till då och då: Vissa dagar är sådana att man/jag måste välja vem jag ska göra besviken. Någon församlingsmedlem eller familjen. (Innebörden var sådan, även om jag inte minns den exakta ordalydelsen.)
 
Detta återkommer vi till och jag tror att många med oss behöver tänka just så: Jag räcker inte till för alla, så vem blir det jag gör besviken idag?
Och så får man någonstans välja. Ofta blir det ju familjen som blir lidande... Det är lättare på något sätt, men egentligen borde det vara tvärt om. Familjen är det viktigaste vi har!
Naturligtvis kan inte familjen gå före ALLT, så fungerar inte livet. Och det är en balansgång mellan att faktiskt ta ansvar för t ex sin församling och ställa upp och bära den, men också att ibland säga nej och prioritera familjen. Att säga nej för ofta, eller för sällan är båda diken som är bra att försöka undvika...
 
Just nu är vår lösning på detta att vi har måndag och onsdagkvällar som familjekvällar, samt lördag eller söndag eftermiddagar. Det innebär inte att vi inte kan umgås med vänner då, men vi försöker hålla dem fria från "uppdrag". Det innebär att det kommer finnas de som ber Stefan att ha möten inlagda på t ex onsdagskvällar och som kommer bli besvikna och kanske frustrerade när han säger nej, men just nu går familjen före dessa kvällar. För mår inte familjen bra, mår inte individen i familjen bra.
 
Hänger du med i mina tankegångar, eller blir det rörigt? Hur tycker du man ska göra, när det är så mycket krav från många håll i vårt samhälle? Det är inga fel att ge varandra tips, för många blir uppätna av krav som ställs från många olika håll. Ibland kan det ju kännas som att man dras sönder av alla viljor som finns omkring oss. Det är bara vi själva som kan sätta gränser, för andra gör det inte åt oss. Det är bara vi själva som kan säga nej, för andra gör det inte åt oss. Och blir det för mycket, får vi välja: Vem gör jag besviken idag?
(Återigen så ska man ju inte alltid säga nej och alltid göra "som man själv vill", det handlar om att hitta en balans. T ex kan inte en församling byggas av människor som hela tiden säger nej utan alla behövs. Men en familj och vänskap kan inte heller byggas och upprätthållas om annat hela tiden går före.)
 
Nu till något heeeelt annat.
Idag var det kör för Seth, så jag satt i kyrkan och väntade när han sjöng. Där satt också Therese och väntade på sin Alva som också sjunger i kören. Vi satt och pratade om imorgon, då jag ska göra ultraljud på min galla och jag får inte äta åtta timmar innan...
- Hur tar du dig dit, frågade Therese.
- Jag ska cykla, sa jag.
Therese börjar skratta och säger att det kan jag ju inte. Hur ska det gå till?
- Tja, jag räknar med att stanna och kräkas lite på vägen...(Jag kommer normalt sett inte upp ur sängen utan att äta innan och nu får jag ju inte äta något på ÅTTA timmar. ÅTTA timmar. Jag som vaknar och äter på nätterna också för att dämpa illamåendet...)
- Nej, det kan du inte, säger Therese. Jag hämtar dig och skjutsar dig till sjukhuset.
 
Vilken vänskap!! Hon går upp tidigare än hon behöver för att skjutsa mig dit för att sedan köra Alva till dagis... Det uppskattar jag sååå mycket. Min cykel får följa med bakpå bilen, så jag tar mig hem efteråt. Jag har laddat med bananer och drickyoughurt, som jag ska äta så fort de är klara.
Nu undrar du kanske varför Stefan inte följer med mig och skjutsar mig... Han kan helt enkelt inte. Hans arbetskamrater har redan fått boka om pga det vanliga ultraljudet på Gnutten, som vi ska göra på eftermiddagen imorgon, så han kan inte begära att de ska ändra om även morgonens schema. Han är ju med mig på allt annars bara han kan, så jag tycker inte alls att det är något konstigt.
 
Oj, detta blev ett låååååångt inlägg. Hoppas du inte somnat :).
Avslutar med en liten serie, bara för att.
 
 
KRAM

Kommentarer
Postat av: Marcus

Ja, familjen är viktig, den ska ha högre prioritet än allt annat, sen kan det vara svårt att leva upp till...

Sen är det för mycket såna tankar som leder till utbrändhet. Så nu får du läggs ner att tänka så mycket på vad andra tycker, i alla fall till er bebis är ett år.

2012-11-06 @ 22:18:58
Postat av: Anita

Du har rätt i att man måste säga i från ibland och prioritera sådant som är viktigt för mig, inte för att någon annan tycker att jag ska göra si eller så

2012-11-06 @ 22:37:58
Postat av: Ullis

Kram på dig och er! Bra funderingar... viktigt att reflektera över... Be blessed!

2012-11-07 @ 08:53:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0