Mitt liv - min vardag

Hm... har funderat mycket på idag om jag ska skriva det här inlägget eller inte...
Nu har jag bestämt mig för att göra det. Dels för att det är min blogg och den handlar om mig, dels för att jag vet att jag har vänner därute som vill veta hur det är och dels för att det är sanslöst skönt att skriva av sig.
Jag tänker som så, att det är ju frivilligt om man följer min blogg eller inte, så det gör inget om det blir ännu ett inlägg om att det är jobbigt nu.

För det är det. Illamåendet får så många konsekvenser. Det påverkar hela mitt mående, men framför allt mitt psyke. Jag är en positiv person, som ser det positiva i mycket. Jag är superglad för de femtio timmar jag gick i egenterapi när jag gick min steg 1 utbildning, för det har hjälpt mig på så många sätt och bl a att ha fokus på det som är bra i livet. Men det är svårt att kämpa mot deppigheten (jag är absolut inte deprimerad), som blir av att må illa och i och med det bli rätt så isolerad. Jag är glad för de aktiviteter jag försöker vara med på, såsom när Seth är på VIPS i kyrkan och som när jag några gånger kunnat vara med och sjunga i kyrkan. Det kostar, men det är så värt det.
Jag har även lite saker att se fram mot, vilket är skönt. Bla ska Seth och jag åka till mamma och pappa ett par dagar på novemberlovet och så en lördag i december ska Lovisa, Sofi och jag ha en Twilightdag, då vi ska se de fyra första filmerna hemma och sedan se den femte och sista på bio på kvällen. Så roligt! En riktig tjejdag! Och snart är det ju advent!!! Kan det bli bättre :)??

Jag har redan fått mycket foglossningar, så när jag försöker ge mig ut och gå, gör det väldans ont. Det som är bra är att jag sparat mitt stödband, man kan ha runt höfterna. Det är riktigt skönt att ha när man är ute och går.

Dessutom känner jag mig som en val: otymplig, stor och tjock med massa finnar (iof har nog inte valar finnar...) Man hör om andra som känner sig vackra och feminina när de är gravida... ja, jag är inte en av dem. Det kan iof bero på att jag ser ut som om jag är i sjunde månaden när jag är i fjärde.

När jag är deppig blir jag lättare orolig för allt möjligt. Jag är medveten om detta och det är bra för då kan jag lära mig att försöka att inte oroa mig. (Rörigt?)

Jag har börjat oroa mig för förlossningen... Jag var ju väldigt förlossnigsrädd när jag födde Seth. När Silas föddes var det en annan typ av oro... Seths förlossning gick bra, men var jobbig och traumatisk för honom (och till viss del för mig) enligt barnmorskorna. Det slutade med att han kom ut med huvud och arm tillsammans, vilket resulterade i att det tog ca två timmar att sy ihop mig efteråt. (Sorry för den detaljen). Jag inser att denna bebis, Gnutten, ska ut på ett eller annat sätt och det är skrämmande. Kvinnor har klarat det i alla länder, alla tider, men det hjälper föga, för jag är rädd ändå. Nu finns det ju bra hjälp att få via Aurora och jag kommer nog ta kontakt med dem när det närmar sig. I allt detta finns även en gnagande oro över att inte få behålla Gnutten, precis som med Silas. Det är en oro, som jag tror de flesta som förlorat ett barn känner.

Jag har även börjat oroa mig för hur jag kommer må när Gnutten kommit. Tänk om deppigheten sitter kvar och tröttheten som naturligtvis kommer med en bebis, kommer göra att jag inte känner glädje och blir ännu mer deppig. Jag älskade att va hemma med Seth. Hade lätt kunnat fortsätta vara hemmafru. Med det inte sagt att jag inte trivs med att jobba, för det gör jag! Nu är jag orolig för hur det kommer vara att va hemma. Mycket är det nog också för att Stefan är borta så mycket. Jag måste mentalt förbereda mig på att vara ensam en hel del med Seth och Gnutten.
När Seth var bebis pluggade Stefan och kunde styra sina tider rätt mycket själv. Dessutom bodde vänner grannar med oss, som vi hängde mycket med.

Jag förstår i huvudet att det är onödigt att oroa sig och att ta det som det kommer när det kommer. Men som sagt, jag oroar mig lätt mer när jag är lite instabil ;).

Sen tror jag nog att min oro och deppighet även beror på andra saker, som jag inte kan berätta om såhär. Ok, jag vet att det är taskigt att skriva så och säga A men inte B, men det förklarar kanske lite varför jag är som jag är nu, men det är inte min sak att berätta om, eftersom det inte bara handlar om mig.
Det är skönt att vi som familj har det bra. Stefan är borta mycket, men så har många det, och vi får det att fungera. Vi har bl a bokat in familjekvällar och dagar och de är heliga för oss! Och vi har några roliga saker framför oss som vi kan se fram mot.
Det är ju även Seth jag tänker på, som tycker det är tråkigt att vi inte umgås så mycket med folk som vi brukar och att jag inte orkar pyssla och greja med honom på samma sätt, som när jag mår bra.

Nu med allt detta sagt, så har jag bestämt mig för att trotsa illamåendet och försöka träffa vänner mer. Jag tror de flesta kan ta att jag inte riktigt är mig själv. Sen behöver jag börja göra mer saker här hemma, såsom smycken eller annat pyssel. Får se till att införskaffa lite grejer :).

Nog klagat nu. Tack för att du lyssnar och bryr dig!
Som sagt, jag vet varför jag mår såhär och det är skönt, för jag vet att det blir bättre :) Jag vet att när jag sätter allt detta i perspektiv så är jag oerhört tacksam för det liv jag lever. Och oerhört glad för välsignelsen att få bära ännu ett barn.  Och att jag får ha Stefan och Seth. Seth är verkligen ett fantastiskt barn och jag förundras ofta över att vi fått en sådan guldklimp!

 

Tack för att du är min cybervän och stor kram!!