Mitt liv - min vardag

Vi har en lugn och solig dag här i Mosås. Marcus klipper gräs, Lovisa lagar mat, jag sitter med pojkarna, som just nu tar en paus från "hoppsmattan" och bus ute i trädgården, och tittar på tv samtidigt som jag bloggar. Stefan och Alva busar i vardagsrummet. Det är annorlunda värme i vinden... kanske är sommaren äntligen på väg..?Vi satt faktiskt ute och fikade på förmiddagen, utan att frysa - härligt!

Igår kväll blev det inget spel, men vi tittade på "Benjamin Buttons otroliga liv". Den är väldigt bra, men slutet var hjärtskärande för både mig och Stefan. Den kvinnliga huvudpersonen sitter med en bebis i famnen, som är omsluten av en filt... Det påminde mycket om lilla Silas innesluten i sin filt. Det brast för oss...

Både Stefan och jag är oroliga för att komma hem till vardagen imorgon. Vi åker på morgonen efter frukost för att komma hem för första gången på två veckor. Vi åkte ju till Kisa dagen efter vi fick beskedet att Silas inte skulle överleva och har inte varit hemma sen. Det kommer bli tungt, men det är ju ett måste. Tänk vad bra vi har haft det som fått vara hos mamma och pappa i två veckor och blivit ompysslade. Vi har inte behövt tänka på mat och disk eller något praktiskt. Det är verkligen inte alla som har det så förspänt, det är jag medveten om. Men det känns ändå tungt att behöva börja tänka på att baka, laga mat, städa osv, även om det är en del av vardagen och det är ju den som får livet att gå vidare.  Det första vi måste göra imorgon när vi kommer hem är att handla... Om jag känner Stefan och mig rätt kommer vi nog få åka till affären i omgångar, för det finns ingen som helst struktur i någons av våra hjärnor just nu.  =)

Någonstans känns det ändå skönt att komma hem, så att vi kan komma vidare i sorgearbetet och leva vidare. Det är svårt att förklara dessa två motstridiga känslor. Förståndsmässigt vet vi ju att det bästa är att fortsätta livet som vi brukar leva det. Skillnaden för alltid kommer vara att Silas inte finns levande i våra liv - han kommer dock alltid att finnas. Livet kommer aldrig bli detsamma, det vet vi, men ändå ska ju livet levas och det behöver vi göra hemma, i vår vardag.
Jag vet inte om det går att hänga med i mina funderingar... Kanske blir mina tankar bara röriga, men som sagt, det är som det är nu ;)

Nu ska vi visst äta mat. Mmmm gott! Lovisa är en hejare på att laga mat, kan jag lova =)
Kram

Trasiga Redskap

Trasiga redskap tar Han i Sin hand

och arbetar med i Sitt åkerland.

Plogar som ingen vill plöja med

ställer Han i ordning, denne Mästersmed.

Spelar en låt på en sprucken violin

så att man aldrig glömmer melodin.

Blåser en revlelj i ett buckligt gammalt horn

som väcker dem som sover

i Törnrosaslottets torn.

Dem som människor inte förstod

utvalde Gud i sin redskapsbod.

Den som i världen ingenting är

utväljer Gud i sin legohär.

                                                             Nils Bolander

Jag tycker det är uppmuntrande att tänka just så som det står i dikten. Man kan känna sig slutkörd, tråkig, trasig, slut som människa osv osv, men Gud kan alltid göra något bra av och med oss ändå. Härligt.

Dagens citat (skadeanmälningar)
Jag föll i vägbanan. Min man fortsatte med sin moped och körde sedan i diket. Om jag fick hjälp eller om jag reste mig själv minns jag inte, men när min man kom tillbaka och fick se att jag överlevt blev chocken för svår för honom så han föll ner avsvimmad.

Jag är tacksam....
... för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna.

....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb.

... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner.

....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat på bordet.

... för att gräsmattan behöver klippas , fönster tvättas och hängrännor som måste rensas, jag har ett eget hem.

...för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen.

... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fri yttranderätt.

... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil.

... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt.

... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra.

... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig

... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt.

... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever.



Dessutom måste jag ju säga GRATTIS till min älskade pappa, som fyller år idag!!!!

Vi var ju på 40 årskalas i lördags och Anna hade gjort ett jättefint festhäfte. Där fanns denna berättelse med. Jag tycker den är lite kul.

Tonåring i huset
En far gick förbi sin sons rum och förvånades över att se att det var så fint städat och att sängen var bäddad.
Så fick han syn på ett kuvert som låg på kudden, adresserat till "Far". Med onda aningar och nervösa händer öppnade han kuvertet och läste brevet från sin enda son:

Kära Far!
Det är med stor sorg jag måste skriva till dig. Jag var tvungen att sticka med min flickvän, för jag ville undgå en scen med Mor och dig.

Jag vet att du och Mor fortfarande tar mig för ett barn, men Far, jag är alltså 17 år gammal och jag vet hur jag skall ta vara på mig själv.

Jag har funnit äkta kärlek tillsammans med Susanne, och hon är bara så söt. Men jag vet att du skulle aldrig vilja ha henne med på familjekort på grund av piercingarna, tatueringarna och hennes inte så fina kläder och för att hon är så mycket äldre än mig. Också för att hon har fem barn, varav hennes yngsta dotter är i min ålder.

Men det är inte bara förälskelse. Far, hon är gravid med tvillingar! Susanne säger att vi kommer att bli väldigt lyckliga tillsammans. Susanne bor i en campingvagn ute i skogen, och hon har tillräckligt med ved för att hålla oss varma över vintern.

Vi delar så många drömmar om framtiden. Far, hon säger att hon ska köpa massa dataspel till mig. Susanne älskar barn. Alla hennes barn har olika pappor, men hon säger att med mig är det annorlunda. Far, jag vet att vi kommer att vara tillsammans för alltid. Susanne säger att jag är mycket mera man än de äldre killarna hon har varit tillsammans med. Är inte det sött?

Susanne har öppnat mina ögon för att hasch faktiskt inte är skadligt. Hon är en businesskvinna eftersom hon odlar sin egen hampa och säljer det för att försörja sin familj. Susanne är duktig med pengar, hon byter lite av sitt hasch till kokain och ecstasy med grannarna. De andra som bor i skogen är också företagsfolk.

Under tiden kommer vi be om att vetenskapen finner en kur mot AIDS, så att Susanne kan få det bättre.

Du ska inte vara bekymrad för mig, Far. Jag är väldigt lycklig! En vacker dag är jag säker på att vi kommer och besöker er, så ni kan få se era barnbarn och mina styvbarn.

Med vänliga hälsningar
Er son Jonas.

PS
Far, inte något av det ovanför är sant. Jag är hos Thomas. Jag ville bara berätta för dig att det finns värre saker i livet än betyget som ligger i skrivbordslådan. Ring mig när det är säkert för mig att komma hem.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en Moders hjärta,
Han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara
om än oviss syns min vandringsstig
“Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Jag är så glad, för jag har fått kontakt med en gammal barndomsvän.
Eller, gammal, vi är precis lika gamla - eller jag är 11 dagar äldre, hi hi. Facebook är ju helt fantastiskt på det sättet, eller hur!
Vi var fem tjejer som umgicks jämt under skoltiden. Hon är en av dem. Hon flyttade, jag flyttade och vi tappade kontakten, sådär som det kan bli.
Hon har bl a berättat om hur hon haft det de senaste åren. Hon är svårt sjuk sedan många år tillbaka. Har olika sjukdomar oberoende av varandra, som jag förstår det. En av sjukdomarna gör att 90 % som har den blir blinda innan de är 50 år. Hennes ögon är än så länge perfekta! TACK OCH LOV!!!
När hon för tre år sedan fick sin son, höll både hon och sonen på att dö, men de klarade sig och sonen mår idag bra!! Min vän har sina sjukdomar, vilket hon får leva med, men dessutom har hon fått ett disbråck uppepå allt.

Trots allt detta, så är hon så positiv. Hon säger bl a att "Jag lever inte med värken, värken får leva med mig." Vilken inställning! Jag förstår att det inte är lätt att ha den inställningen jämt och vissa dagar är hon nog också deprimerad över sin situation och sin värk. Det är oerhört tärande att leva med konstant värk. Men tänk ändå att kunna hitta glädje i livet och orka ta sig för saker. Hon har bla på eget initiativ blivit resurslärare på en skola och jobbar 50% där.

För mig är hon en oerhörd förebild! Det är naturligtvis en process att komma dit hon är idag. Det går inte med en handvändning att få veta att man har flera svåra sjukdomar när man är runt 20 år till att kunna se positivt på livet. Ett sorgearbete måste göras och mycket ska bearbetas. (Däribland myndigheter.)

När man går igenom svåra tider i livet är det oerhört viktigt att ha bra människor omkring sig. Dels familj, vänner, nära och kära, men också professionella människor som kan hjälpa. Jag tror också det är oerhört viktigt att hitta människor som har gått eller går igenom liknande som man själv gör och dela livserfarenheter och upplevelser med dem.
För mig som troende är det ju också självklart en hjälp och tröst att vända sig till Jesus, när svåra saker händer.
Jag tror ju att det är precis så som en underbar dikt säger:


                                                     FOTSTEG I SANDEN

En natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud.
 I skyn fick jag se glimtar och scener ur mitt liv.
För varje scen, noterade jag att det var två par fotsteg i sanden;
 ett par tillhörde mig och det andra Gud.

När den sista scenen ur mitt liv visats för mig tittade jag tillbaka på fotsetegen i sanden. 
Jag såg då att många gånger fanns bara ett par fotsteg. 
Jag noterade också att det var under mina jobbiga och ledsna tider i livet.

Detta bekymrade mig och jag frågade Gud om det.
"Gud, du har sagt att när jag beslutade att följa dej,
skulle du gå med mej hela vägen.
Men jag har sett att då jag har haft jobbiga tider i livet,
finns där bara ett par fotsteg.
Varför lämnade du mej när jag som bäst behövde dej?"

Gud svarade; "Mitt dyrbara, älskade barn,
Jag har lovat att alltid vara med dej.
Under de tider av lidande, då du bara ser ett par fotsteg,
det är då jag bär dej."


 

"Ingen stund är som denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.

Tag då nu i dina händer
denna dagen som förflutit.
Visst jag vet: det gott du vänder
vad jag hållit eller brutit.

Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
som från grus till ädla stenar.

Du får lyfta, du får bära,
jag kan bara allting lämna.
Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske med mig vad som än må hända!




 
Ont jag tänker, ont jag handlar,
men du läker allt och renar.
Mina dagar du förvandlar
som från grus till ädla stenar."
   
Dagens barncitat:
"Om du vill ha något dyrt så fråga mormor och morfar."
Matthew, 12 år