Lite katter och lite son
Hur de kommer upp vet jag inte riktigt, jag antar att de klättrar iaf Frodo, som är längst upp.
Här hittar vi henne ofta. Hon har ju bra utsikt över allt som händer i och för sig och det är väl det hon vill.
Här är Gandalf (på vårt köksbord...hm). Ser ni att hon har märklig päls. Hon har "vanlig" päls och sedan lång päls också, som är tunt, långt och... konstigt. Jag har aldrig sett en katt som har sådan päls.
Idag har Seth och jag bakat muffins. När vi skulle smaka dem, ville han ha ett "S-ljus", som han hittade i en låda, som säkert är kvar från när han fyllde år något år. Det fick han och glad var han =)
Vi bakade någon typ av chokladmuffins med vaniljkräm i. Det blev riktigt gott =)
Ha en fantastisk kväll!!
Lollo
söta Seth<3
idag i kyrkan så frågade "staffan"
typ alla vad dom skulle gö på sommerlovet
och då sa
Seth: jag ska till pippi och dit ska Lucas med:D
Seth: men vet du???
Staffan: vadå??
Seth: jag ska önska mej en stor maskin!
jag: ska du önska dej en traktor?
Seth: nää jag ska önska mej en maskin som är större en alla hus!
Seth: den ska tillomed(stavning) vara större/högre en Månen!
Seth: och den ska räcka upp till himelen, och då ska jag hämta Silas!<3
Seth: jag ska sträcka ut mina händer och ta ner honom!<3
asså seriöst han är skit sööt!
Lyckos Maria och Sefan som har en sådan underbar kille;)
hoppas ni tre har de bra!
hejjdå
Tack Lollo!!! Hoppas du får det bra i Italien nu när du åker dit!!
Sådant är så roligt att höra om Seth. Han pratar ju jämt med alla och han har sådan fantasi. Det skulle vara roligt att vara en liten fluga som kunde följa honom en hel dag och höra allt han säger och funderar på. Han pratar ju likadant med oss i och för sig... Han har så många härliga funderingar.
Vi har så många härliga barn och ungdomar i kyrkan, såsom Lollo och hennes kompis Hanna. De är så snälla mot de mindre barnen och man behöver aldrig vara nervös som förälder att det ska bli bråk eller så, för alla är så snälla mot varandra. Det tycker jag är så skönt och jag blir lika glad varje gång vi är i kyrkan när jag ser hur goa de är mot varandra och de mindre barnen. Även de äldre ungdomarna är jättegoa med de yngre och det är imponerande tycker jag. Härlig församling jag är med i =)
Nu ska jag gå och lägga mig faktiskt. Har ju fortfarande infektion i kroppen så jag är trött och har värk och har febertoppar ibland så det är lika bra att lägga sig när man är trött.
Ha det så gott!
Kramar
Knattelopp
Här är vi på väg. Seth är väldigt glad, men det syns inte riktigt här =)
Här står han längst fram med sina vänner Simon och Anton.
Det var svårt att få ett bra kort när han sprang förbi, men här är ett iaf.
Alla barn fick varsin medalj när de kom i mål. Seth ropade glatt: Mamma, jag vann!!! (Han vann inte i den bemärkelsen att han kom först, men det är klart att det var en seger att ha sprungit sitt första lopp och fått en medalj) Hi hi.
Här med två andra kompisar Oliwer och Lucas, som också var med och sprang.
Efter loppet gick vi och köpte sk "Foppatofflor". Han fick ett par när vi var på Kisemarken, men de har han haft på sig när han hjälper Stefan att måla, så de är numera "arbetsskor" och så fick han ett par som han kan ha när han inte ska ha skor med färgfläckar på =)
Vi köpte naturligvis lite godis också till fredagsmyset ;o)
Igår var Seth hos Simon hela dagen och när vi skulle åka hem på kvällen var protesterna stora. När vi satt i bilen sa han att han ville sova över hos Simon. Han grät hela vägen hem... Det måste ju vara ett bra betyg att han hade haft roligt. =) Han var dessutom väldigt trött, eftersom han inte sovit så många timmar som han brukar de senaste nätterna. Vi blev också bjudna på riktigt god mat hos Myrsellarna och hade en skön kväll med mycket skratt.
Imorse fick jag tårta och frukost på sängen och i present fick jag två!! solstolar. Jag misstänker att Stefan tänkte sig att den ena är till honom =) för jag behöver ju inte två. Men jag tror knappt vi kommer kunna sitta i varsin, Stefan och jag, för Seth älskade dem och kommer nog lägga beslag på en av dem. Hi hi.
Grattis alla mammor idag! Hoppas ni får en lugn dag då mannen och barn tar hand om allt!
Jag skulle helst vilja skicka en liljekonvaljbukett till min mamma, men vi bor så långt ifrån varandra... När vi var barn åkte vi ofta och plockade liljekonvaljer till mamma på mors dag... Härliga minnen =)
Här är en liten bukett till dig mamma =)
Kramar
Livets väg
"Jag går på livets väg. Jag går på livets väg. Där kan allting hända, men jag kan va trygg för Du finns över mig och under mig, framför mig och bakom mig. Du omsluter mig på alla sidor."
Det är ju precis så jag ser på livet. Allt kan hända, men jag kan vara trygg ändå...
Stefan och jag har gått utmed Dalälven ett par morgnar och en dag fick kameran följa med. När vi gick där, omvandlades det jag såg till en fundering kring livet. Bildligt talat. Så här gick mina funderingar: (Varning för haltande bilder, men jag hoppas ni förstår vad jag menar ;))
Just nu är släpps det på mycket vatten, eftersom det kan komma mycket vatten uppifrån älven. Så är det ju i livet också, ibland känns det som att det kommer väldans mycket vågor och storm runtom en.
Tack och lov för livskamraten.
Ibland är det blå, klar himmel och vackra blommor...
men ibland är det riktigt stenigt, (men ser man sig noga omkring kan man ändå hitta vackra blommor här och där.)
Ibland lyser solen klart och vägen är slät...
Ibland känner man sig som den där pelaren, som delar på vattnet och måste stå där stadigt, trots att vattnet rusar på från alla sidor. För mig är pelaren även en bild på Jesus, som står stadigt i mitt liv även när det stormar runtomkring mig.
Trots att vågorna rusar kan det vara otroligt vackert.
Det kan gå riktigt segt uppför.
Men vad härligt när man ser sitt underbara hem.
Ja, så kan livets väg vara ;o) Djupa funderingar va..? Ha ha.
Jag har läst eller hört någon säga att det inte finns något ogräs utan bara blommor som växer på fel plats. Jag älskar maskrosor, men så är jag ju ingen bonde heller, som störs av maskrosorna. För mig är inte maskrosor ogräs utan ett vackert gult inslag mot det gröna gräset. Otroligt vackra färger ihop.
Nu får det vara nog...
Vi hyrde Sandra Bulloks senaste film och skrattade gott åt den. Det kändes skönt att få skratta i eländet.
Seth är ju sådan att när jag är hemma vill han vara med mig och idag är inte det så bra, eftersom jag har rejält ont och mår dåligt. Det är besvärligt för Stefan att försöka hålla honom sysselsatt så han inte är på mig hela tiden. Just nu är de ute och målar brädor till garaget och det funkar än så länge. Seth kommer in då och då och ropar på mig och berättar hur det går och det går ju bra så länge jag slipper gå upp ur sängen...
Jag blev sjuksriven nästa vecka på heltid också, så att kroppen ska kunna återhämta sig och så ska jag på återbesök om en vecka så får vi se hur det är då.
Tack och lov så får vi så fantastiskt bra bemötande av läkare och så och det betyder mycket när man har ont och mår dåligt.
Detta innebär att jag inte har något roligare än såhär att berätta idag. Det känns faktiskt ganska eländigt alltihopa nu...
Go there with you
Jag är så glad att Stefan och jag har varandra. Hur skulle det vara att gå igenom en sådan här tuff period utan honom?! Jag tänker på vänner som förlorat en livskamrat... jag kan inte föreställa mig sorgen. Vi har ju ialla fall varandra i allt detta jobbiga.
Jag har lyssnat på min absoluta favoritartist idag, Steven Curtis Chapman. Han har skrivit flera sånger till sin fru och en av dem är "Go there with you". När jag hörde den idag tänkte jag på hur bra den passar in på Stefan och mig just nu...
Delar av "Go there with you"
I see it in your tears - you wonder where you are
The wind is growing colder and the sky is growing dark
Though it's something neither of us understands
We can walk through this together if we hold each other's hand
I said for better or worse I'd be with you
So no matter where you're going I will go there too
I will take a heart whose nature is to beat for me alone
And fill it up with you - make all your joy and pain my own
No matter how deep a valley you go through
I will go there with you
And I will give myself to love the way Love gave itself for me
And climb with you to mountaintops or swim a raging sea
To the place where one heart is made from two
I will go there with you
No matter how deep a valley you go through
I will go there with you"
Myrinvasion
Hela morgonen gick jag och nynnade på Disney truddelutten, som brukar vara när myror kommer och stör Musse Pigg, eller Kalle Anka när de har picknick och snor all deras mat. Vet ni vilken jag menar?
Tyvärr hittade jag inte precis den som jag nynnat på, men ändå lite liknande. Och visst är det tur att "våra" myror inte är såhär smarta =)
Tidningsankor
För några veckor sedan fick jag en present av Åsa, min syster. Det var bl a en bok med sk tidningsankor i, alltså roliga felskrivningar man hittat i olika tidnigar. Några av dem är riktigt roliga och jag vill gärna dela med mig så ni också kan skratta lite =)
"Ta med Mor till Sågudden! Kossans dag 27 maj." Arvika Nyheter, annons.
" När de två bilarna stötte ihop vid Karlslundsplan i Bollnäs på fredagseftermiddagen, upptäcktes det att den påkörande föraren inte bara var alkoholpåverkad - han var från Söderhamn också." Hälsinge-Kuriren.
"Patienter vårdens största problem." Sydsvenska Dagbladet.
"Bortsprungen tomte hittad." Nerikes Allehanda.
"Barn behöver träffa och lära känna vuxna som både är män och kvinnor." Dagens nyheter.
Ja, vad ska man säga... Roligt är det iaf att det blir lite fel här och där.
Dagen idag - plus och minus
* Ha värk - minus
* Inte orka göra något - minus
* Seth - PLUS
* Stefan - PLUS
* Solen - plus
* Cykla med Seth till dagmamman - plus
* Tittat på båda Narniafilmerna - plus
* Godis - plus (men också lite minus...)
Ja, det blev ju i alla fall fler plus än minus denna dag. Skönt att se det svart på vitt =)
Jag tror på en Gud...
"Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter och allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör."
Christina Lövestam
När man själv inte har några ord, så finns det så många andra som har skrivit fina sånger och dikter som man kan använda sig av. Idag är det denna dikt, som även är en sång, som får uttrycka vad jag tänker idag. 
Här är två små, som också tröstar när det är jobbigt och som man kan skratta tillsammans med =)
Dikter
Jag har hittat en sida med massor av dikter till mammor som förlorat ett barn. Några dikter är skrivna som om det är barnet som skriver till mamman från himlen. Jag älskar dem. Här kommer ett par av dem:
"Gråt ej mera min mamma
livet hos dig blir kanske aldrig detsamma
men låt mitt minne
bli kärlekens ljus!
Låt det alltid lysa i ert hus!
Tiden är kort, det har jag visat,
lev i värme och ljus, låt inget bli nedisat!
-Det är min gåva till er. Låt aldrig mer
mörker och smärta få övertag!
Gläds istället åt var dag."
Och här är en till:
"Var inte ledsen lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När de klippte banden
orkade inte mitt hjärta att slå.
Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.
Jag finns inte bland er,
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så."
Det är så fantastiskt att vi har Seth. Han är en underbar grabb. När vi hade lite fredagsmys ikväll låg han i mitt knä och åt godis och var så glad och pratade och pratade. Han är en grabb med mycket känslor och oftast är han glad så att han hoppar fram och pratar och pratar och pratar. Ibland är han ledsen och då syns det på hela honom, precis som det syns när han är arg eller glad. Han är en sån glädje för oss. Hans glädje smittar av sig och hans funderingar är så sköna. Ofta kommer det små funderingar kring Silas, himlen och dinosaurier och det gör allt så naturligt och det är ju så det ska vara.
Nu ska jag läsa min Nora Roberts bok, vilken i ordningen det är vet jag inte, men de är så härligt IQ befriade =)
Min mamma och pappa
Idag har jag tänkt mycket på min mamma. Hon har alltid gjort så mycket för mig, men senaste veckorna har hon på ett nytt sätt varit ett stöd och hjälp för mig. Bara det att vi kunde åka hem till henne och pappa när vi gick igenom den största kris och trauma vi någonsin gjort. Mamma och pappa tog hand om oss på det bästa sätt man kan göra. Pappa jobbar ju borta i veckorna så mamma var själv med oss då och hon tog hand om Seth när inte vi orkade, hon lagade mat till oss, diskade, peppade oss att komma ut lite osv. Allt detta trots att hon också sörjde förlusten av ett barnbarn. Pappa, detta inlägg är till dig också, självklart, för du gör också så mycket för oss och tar hand om oss på bästa sätt. Er kärlek till Seth och både Stefan och mig är så fantastisk. Allt ni gör, allt ni är... Det finns inga ord att beskriva vad ni betyder för mig!
Min mamma är nog den mest osjälviska människa jag känner. Ibland önskar jag att hon tänkte mer på sig själv och unnade sig själv mer =)
Jag önskar jag kunde ge något riktigt fint till henne...
Jag älskar dig så mycket mamma och är så oerhört, onämnbart tacksam för allt du gjort och gör för mig. Särskilt under den svåraste tiden jag gått igenom nu. Jag önskar och hoppas att jag kan bli en lika bra mamma, som du.
Jag hittade en fin dikt om en mammas kärlek...Den stämmer så bra på er mamma och pappa.
"Det finns en kärlek
som intill döden
står oförändrad
i alla öden
som likt Guds ängel
oss övervakar
och fordrar intet,
men allt försakar
På denna jorden
finns endast en
en Moders kärlek
det är allén"
Stora kramar och all kärlek till er mamma och pappa!
Trädgården
Häromdagen klippte Stefan gräset för första gången i år och Seth satt med sina öronskydd och lekte i sandlådan.
Runt det lilla trädet jag fick i examenspresent av mamma och pappa förra året, har jag gjort en liten rabatt.
Jag tyckte det var roligt att använda mig av rören i år igen, men nu som en del av rabatten.
Jag har även gjort en liten liten rabatt vid Seths stuga.
En granne gav mig idén att använda Seths gamla, lilla sandlåda och fylla den med jord och så i den. Eftersom jag vill så lite morötter och sallad, gjorde jag som hon föreslog. Det blir nog bra. Det som syns är jordgubbsplantor som jag köpte i Örebro. Mmmm, hoppas det blir några jordgubbar =)
På vår trapp står detta:
På den vita stenen står det Welcome
Den syns inte så bra, men vi har hängt denna fina droppe med ett ljus i, i köket. Fint!
I morse såg Frodo ut såhär.
Visst är hon härlig!?
Jag har haft en dålig dag idag igen, men Lina kom förbi med GODA kakor (hon är sååå duktig på att baka) och vi satt och pratade om allt och inget och det var så skönt! Helst ville jag stanna i sängen hela dagen, men har varit ute i trädgården och fixat lite och fikat med Lina och det var bra.
"Your out of my life, it cuts me like a knife. I´m wounded and it hurts..."
Håll mitt hjärta
Ikväll ringde en kär vän som bor på annan ort. Vi har haft kontakt via facebook senaste veckorna. Det var så roligt att få prata med henne ikväll, även om jag tappar bort mig ibland och måste fråga vad vi pratade om. Jag fick veta att hon också nyligen förlorade ett barn och det gör mig så ont. Vi har inte pratat sedan hon fick missfall och jag blev så ledsen när jag fick veta det. Det var ett tidigt missfall, men sorgen är ju ändå stor. Att förlora ett barn, när det än är, är fruktansvärt.
Hon berättade att hon skrev till mig på facebook att jag kunde höra av mig när jag orkade och sa det till mig ikväll. I förra inlägget skrev jag ju att jag inte tror på det just nu i början av sorgfasen. Jag kommer inte ihåg vilka som sagt, eller skrivit det till mig och det var verkligen inte en känga till er som gjort det. Det är ju i all välmening man säger så. Men som jag skrev i förra inlägget så är det svårt att vara den som hör av sig just nu.
Idag har varit en svår dag på många sätt... så jag orkar inte skriva mer nu, men skriver med en sång, som jag går och sjunger på mycket. Den är så fin och säger så mycket.
Håll mitt hjärta
Håll mitt hjärta Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta Håll min själ
Som jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själ
Håll mitt hjärta Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta Håll min själ
Håll min själ
Björn Skifs
Funderingar om att möta människor i sorg
Här kommer dock lite funderingar kring att möta människor i sorg. Jag kan bara utgå ifrån mig själv, hur jag vill bli bemött, men jag tror att många med mig vill detsamma. Absolut inte alla, men många. Självklart måste man respektera dem som inte vill prata om sin sorg.
Jag förstår att människor har svårt att veta var man ska titta, vad man ska säga, hur man ska vara när de möter oss. MEN, vi är ju desamma fortfarande, trots att vi aldrig blir desamma igen. Knasigt... men förlusten av ett barn kommer alltid finnas hos oss, men Stefan och jag är ju de vi är. Både han och jag har ett behov av att få prata om det som hänt, så var inte rädda att fråga om det. Vi vill träffa människor, som vi alltid vill göra. Kom gärna förbi på en kopp kaffe eller the. Orkar vi inte så säger vi till. Ring gärna för att fråga hur det är. Tänk aldrig att ni stör eller tränger er på. Jag tror att detta gäller många som har sorg. Självklart ska man inte bara klampa på utan vara lyhörd för vad personen vill och behöver, men vi kan bli lite för rädda att tränga oss på, men det är så viktig att visa att man bryr sig på ett eller annat sätt. Vi har så många människor omkring oss som hör av sig via sms och facebook osv och det uppskattar vi så otroligt mycket. Vi är helt överväldigade över att så många människor, som vi känner och som vi knappt känner, bryr sig om oss och visar det. När vi kom hem låg det en hög med vykort från mest äldre medlemmar i vår församling. Det värmer så oerhört.
Alla känner vi människor som sörjer, eller som kommer sörja och det är så viktigt att vi visar dem omsorg. Skicka ett kort, kom förbi med en blomma, eller en sockerkaka, eller kom bara förbi. Jag själv är inte jättebra på att bemöta människor i sorg, men jag kommer bli bättre efter detta... Jag tror inte på att säga "hör av dig när du orkar", eller liknande. Återigen utgår jag från mig själv, men jag tror det gäller många i sorg. Jag tror inte på det utifrån att jag gärna skulle höra av mig till vänner, men just nu kan jag inte ens bestämma vad vi ska äta till middag. Vi måste ha en lista på vad vi ska göra om dagarna, så att något blir gjort, eftersom våra hjärnor inte fungerar som vanligt. Det kommer de ju göra igen i sinom tid, men inte nu. Därför tror jag på att höra av sig till människor som har sorg och att inte vänta på att de hör av sig.
(Allt detta skriver jag lika mycket till mig själv, eftersom jag inte är så bra på att möta människor i sorg. Men nu kan jag utgå från mig själv.)
Never gonna say goodbye
Jag älskar ju musik. Det finns så oerhört många sånger, som hjälper en genom dagarna som går.
Vi fick en skiva med hårdrocksballader från 80-talet av Stefans bror, Christian. Jag älskar 80 och 90-tals hårdrock och särskilt balladerna =) En av sångerna på denna skiva är "Never gonna say goodbye" med Guardian. Jag lyssnade mycket på den som tonåring och den har fastnat för den igen nu. Särskilt sista biten, som handlar om att Gud aldrig lämnar mig, vad jag än går igenom (fritt översatt).
Jag kommer nog återkomma till sånger som betyder mycket för mig just nu, särskilt eftersom sånger hjälper mig genom sorgsna dagar och glada dagar.
Hittade en gammal, dålig video med Guardian på Youtube. Inget att titta på, men jag gillar raspet i sångarens röst och om ni vill kan ni ju lyssna på den. Härliga 80-tal hi hi.
"You and I we've been through some hard times
You think of all the times I've seen you fall
But through all the rain and all the grey skies
I haven't lost any love for you at all
But if your eyes could see how much you mean to me
You take my hand, my love would set you free
It´s another heartache, it´s another day
You sit and watch your life pass you by
like a cold winter's day
You take a look around you,
you see the fragments of your broken dreams
But we pick up the pieces and we carry on
And if your eyes could see how much you mean to me
You take my hand, my love could set you free
And I'm never gonna say goodbye
I'm always standing right by your side
And no matter what you do
You know my love belongs to you
And I'm never gonna say goodbye
And every day of life seems a little bit colder
Waiting for love in the pouring rain
You can cast all your cares upon my shoulders
I gave my son for you and I'll never turn away from you
And if your eyes could see how much you mean to me
You take my hand, my love could set you free
And I'm never gonna say good bye
I'm always standing right by your side
And no matter what you do, you know my love belongs to you
And I'm never gonna say goodbye"
Bilder från dagen
Måste bara visa några härliga kort från dagen... Lovisa fick ju en überbra kamera när hon fyllde 30 i februari och den har Stefan och jag lagt vantarna på idag. =) Lovisa har också knäppt en hel del kort och tillsammans knäppte vi visst över 300 kort, bara idag =)
Glass på "hoppsmattan".
En liten "totte", som Alva säger, som kröp fram när vi satt ute och fikade.
Seth och Lovisa hoppar "hoppsmatta".
Nu ska Lovisa och jag kolla en riktig tjejfilm, Marcus ska ut och springa och Stefan är på bio med Robert.
Dagens tankar
Vi har en lugn och solig dag här i Mosås. Marcus klipper gräs, Lovisa lagar mat, jag sitter med pojkarna, som just nu tar en paus från "hoppsmattan" och bus ute i trädgården, och tittar på tv samtidigt som jag bloggar. Stefan och Alva busar i vardagsrummet. Det är annorlunda värme i vinden... kanske är sommaren äntligen på väg..?Vi satt faktiskt ute och fikade på förmiddagen, utan att frysa - härligt!
Igår kväll blev det inget spel, men vi tittade på "Benjamin Buttons otroliga liv". Den är väldigt bra, men slutet var hjärtskärande för både mig och Stefan. Den kvinnliga huvudpersonen sitter med en bebis i famnen, som är omsluten av en filt... Det påminde mycket om lilla Silas innesluten i sin filt. Det brast för oss...
Både Stefan och jag är oroliga för att komma hem till vardagen imorgon. Vi åker på morgonen efter frukost för att komma hem för första gången på två veckor. Vi åkte ju till Kisa dagen efter vi fick beskedet att Silas inte skulle överleva och har inte varit hemma sen. Det kommer bli tungt, men det är ju ett måste. Tänk vad bra vi har haft det som fått vara hos mamma och pappa i två veckor och blivit ompysslade. Vi har inte behövt tänka på mat och disk eller något praktiskt. Det är verkligen inte alla som har det så förspänt, det är jag medveten om. Men det känns ändå tungt att behöva börja tänka på att baka, laga mat, städa osv, även om det är en del av vardagen och det är ju den som får livet att gå vidare. Det första vi måste göra imorgon när vi kommer hem är att handla... Om jag känner Stefan och mig rätt kommer vi nog få åka till affären i omgångar, för det finns ingen som helst struktur i någons av våra hjärnor just nu. =)
Någonstans känns det ändå skönt att komma hem, så att vi kan komma vidare i sorgearbetet och leva vidare. Det är svårt att förklara dessa två motstridiga känslor. Förståndsmässigt vet vi ju att det bästa är att fortsätta livet som vi brukar leva det. Skillnaden för alltid kommer vara att Silas inte finns levande i våra liv - han kommer dock alltid att finnas. Livet kommer aldrig bli detsamma, det vet vi, men ändå ska ju livet levas och det behöver vi göra hemma, i vår vardag.
Jag vet inte om det går att hänga med i mina funderingar... Kanske blir mina tankar bara röriga, men som sagt, det är som det är nu ;)
Nu ska vi visst äta mat. Mmmm gott! Lovisa är en hejare på att laga mat, kan jag lova =)
Kram
Änglamamma
Så idag åkte vi till Mosås och min bror med familj. Hugo och Seth satte igång och busa och leka direkt och Alva började charma oss direkt =) Ikväll ska vi spela spel och äta godis när barnen somnat (vilket de borde göra snart, med tanke på hur mycket de sprungit runt sista timmen) =)
Idag har det slagit mig att jag numera räknas som en sk "änglamamma". Jag tycker det är ett så fint namn. Det är när man har barn som inte lever längre, men det är svårt att förstå att det gäller mig. Det är så fint att det finns flera som bloggar om detta och att man kan ge och få tröst från andra.
Nu när jag varit hemma hos mamma och pappa har jag ju träffat på människor som jag känner när jag varit med mamma ner på Kisa. Alla har hälsat på mig och sagt några ord till tröst och förvånansvärt många har talat om för mig att de varit med om liknande händelser. (Alltså förlorat ett ofött barn, eller ett barn som hunnit födas.) Varför pratar vi inte mer om det? Det finns människor överallt, som lider och sörjer sina barn... Jag hoppas att vi kan vara öppna mot varandra och hjälpa varandra och bära varandra. Jag är så glad för alla vänner som delar med sig och för alla bloggvänner och internetvänner, som delar med sig av sina erfarenheter och tröst. Jag är så tacksam till er!
Stora kramar från mig
Mest bilder
Igår var vi på en begravningsbyrå i Linköping, eftersom Stefans barndomsvän är sjuk, så fick vi byta byrå. Vi träffade en underbar man som hjälper oss med allt det praktiska. Vi har verkligen varit välsignade med alla människor vi får möta nu. Både läkare och annan vårdpersonal och alla andra människor som vi måste ha att göra med har bemött oss väldigt bra. Det betyder mycket!
Igår eftermiddag kom Frida hit. Hon går på bibelskolan Bjärka Säby, som ligger ca 3 mil härifrån, så det passade ju jättebra att få träffas lite. Vi hade inte berättat för Seth att hon skulle komma så det blev en överraskning. Oj, vad glad han blev. Han skrek Fjiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiida och hoppade upp och ner. Han var helt speedad hela eftermiddagen och kvällen. Det var roligt för honom och för oss att få sitta och prata lite och umgås efter att han somnat.
Jag har tagit kort från mammas kamera så jag kan visa lite av hur Seths senaste dagar har sett ut. Jag själv ligger ju bara på soffan och läser, så med mig händer inget spännande. Stefan sitter bredvid mig och läser han också mest hela tiden. Jag tycker det är jätteskönt för jag vill inte vara ensam...
Här kommer lite bilder iallafall.
Gammelmorfar och Seth kollar in såpbubblor.
Kollar i gammelmormors kikare...
Alltid villig att hjälpa till. Här hämtas posten in.
Här hjälper han morfar så att han kan kolla att bromsljusen funkar på släpet.
Seth och Frida drar vet till "gubben i Falun"...
Här är en annan av deras lekar...
Idag åkte mamma, pappa och Seth och hälsade på kusinerna Albin och Hanna. Här åker Seth traktor med morbror Janne. Vilken lycka!
Här berättar morfar berättelsen om två tanter som bodde i ett hus. Under berättelsens gång ritas en katt. Detta var populärt när vi var små också =)
Jag avslutar med en fin bild på en löjtnadshjärta, som mamma har tagit...
Jag tänkte nästan be om ursäkt nu för att jag skriver så rörigt och att det hela tiden är om hur dåligt jag mår. Men så ändrade jag mig. Det är ju min blogg och jag behöver ju inte be om usäkt för att jag mår dåligt och skriver om det... Att det blir rörigt är inte heller så konstigt, eftersom jag har svårt att tänka en hel klar mening... Det beror både på okoncentration pga sorg, men också på feber och konstigheterna i kroppen...
Ja, så är det nu iaf och så får det vara. Jag ska försöka vila i att jag får må som jag gör och behöver inte vara "duktig" som jag alltid är annars.
Nu ska jag faktiskt försöka sova. Jag sover ju typ 4 timmar per natt, men i natt har jag fått en sömntablett, så jag ska försöka sova nu. Imorgon ska jag till läkaren... Håll tummarna för att allt går bra.
Kramar
Ps 139:13-16
Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet.
Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
Benen i min kropp var inte osynliga för dig,
när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda innan någon av dem hade kommit.
Dudde
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/hemmasnickare/article7108276.ab
Man kan tydligen rösta på vilken "hemmasnickare" man tycker är bäst på:
http://www.aftonbladet.se/hemmasnickare/
Försommar
Vi har haft strålande väder idag och när solen är framme är det riktigt försommarskönt. På eftermiddagen tog mamma, jag och Seth en kort promenad precis ovanför mammas och pappas hus. Visst har de vacker natur nära till hands?! Här brukade jag leka med mina kompisar när vi var yngre.
Vår älskade busunge.
Tänkte även visa ett kort på mamma och pappas hus, som jag bodde i mina första 19 år tills jag flyttade hemifrån.
Visst är det fint?! Jag älskar detta hus och invånarna i det.
Idag fick Seth kort från sin kompis Lucas, som är fyra år (blir fem i slutet på sommaren.) Jag blev så glad och rörd. Seth blev också jätteglad. Lucas har skrivit kortet helt själv. Coolt tycker jag.
"Kära Sät (Seth) Ja hopas at du har de bra. Hälsningar Lucas."
Har inte så mycket mer att berätta idag. Jag mår inte så bra och hoppas hoppas på att allt är som det ska när vi träffar doktorn på fredag. Jag vill inte behöva sövas och skrapas!!! Jag vill verkligen inte det. Jag vill kunna åka till brorsan och hans familj på fredag, efter läkarbesöket och vara där i helgen. Om jag måste sövas lär jag ju bli kvar på sjukhuset hela dagen och kommer inte iväg till Örebro. Seth har ju pratat om att få träffa sina kusiner Hugo och Alva i två veckor snart och vi vill verkligen träffa dem. Så hoppas hoppas att allt är som det ska på fredag!!
Ha en skön och solig kväll!!
Komplikation
Vi är alltså kvar i Kisa än, men hoppas jag mår såpass bra att vi kan åka hem i helgen. Victor trivs i och för sig i vårt hus =) och vi trivs att vara här, men vi börjar längta hem.
Trots att det känns tungt nu på så många olika plan så är verkligen Seth en glädje. Jag vet att jag tjatar om detta, men han är helt fantastisk. Vi märker på honom att han påverkas av hela situationen, förstås, men han är så fantastisk med sin humor och sina upptåg. Idag upptäckte han att mormor och morfar har en liten sats med skruvmejslar och den har han använt mycket idag. Skruva, jobba och hjälpa till, det är det bästa som finns.
Mormor har tagit korten
Satsen med skruvmejslar... han sover med dem bredvid sig ikväll. Självklart med locket på och vi flyttar på dem när vi lägger oss.
Hjälper mormor att klippa ner rosorna =)
Vi får se hur natten blir inatt... Förhoppningsvis är allt över och bra imorgon, i alla fall fysiskt.
Award
Den innebär att jag ska skicka vidare den till sju andra bloggare och jag ska även skriva sju saker om mig själv.
So here we go:
Sju bloggare som jag skickar vidare till:
1. Juila Djerf med bloggen juliasversion.blogspot.com
2. Sofia med bloggen trebarnslycka
3. Emma-Karin med bloggen emmakaka
4. Christian med bloggen metalpastor
5. Frida med bloggen huntertom
6. Miranda med bloggen mirandaisaksson
7. Tabita med bloggen tahiti
Sju saker om mig själv:
1. Har alltid varit en "plugghäst" och älskar fortfarande att studera.
2. Kan fortfarande det "hemliga" teckenspråk jag och min bästis Linda hittade på när vi var 11 år.
3. Jag har en dröm att få åka till Florida och Disneyworld, eftersom jag ÄLSKAR Disney.
4. Jag hatar, verkligen hatar, ormar. Jag kan inte ens se dem på bild utan att det kryper i skinnet på mig.
5. Spelade fiol under hela min barndom - och var rätt så duktig på det.
6. Drömmer om att en gång få sjunga en sång med Peter Jöback.
7. Jag tycker fika är den bästa "uppfinningen" i vår tid =).
Så, det var det.
Hoppas nu ni får en fin dag.
Tack till alla er som läser min blogg. Jag känner inte er alla, men jag är ändå glad att ni följer mitt och min familjs liv. Hoppas att ni får ut något av det.
Jag och Seth sitter och tittar på Disneydax just nu. Mamma och pappa har gått till kyrkan. Pappa ska predika idag. Jag orkar helt enkelt inte följa med idag, även om jag längtar till att komma till kyrkan, eftersom jag inte sover något på nätterna och jag är sjukt trött just nu. Seth är mammig och ville vara hemma med mig, så vi softar bara idag. Det blir nog tv och spel på datorn för Seth och läsa bok (Norah Roberts igen) och puzzla för mig. Stefan kommer hem i eftermiddag och han är riktigt efterlängtad av både Seth och mig =)
Fortsatt med tankar och lite marken
Jag kan säga att så fort vi blev gravida (vilket var planerat) ville jag ha honom och jag längtade efter honom. Jag älskade honom så fort jag fick veta att han fanns i mig, även om jag hade svårt att vara glad de första veckorna, eftersom jag då mådde extremt dåligt. Han var efterlängtad och älskad! Han är oerhört saknad och fattas oss varje sekund. Det känns som om vi blivit bestulna på en framtid med honom. Det känns så meningslöst och orättvist. Det ÄR meningslöst. Det finns ingen rättvisa i att någon förlorar ett barn. Vi fick låna honom i ca 18 veckor. Jag är glad för den tiden och skulle inte vilja ha det ogjort! Jag sörjer ändå tiden vi förlorat.
Nu till något roligare. Idag har det varit Kisemarken. Den infinner sig varannat år i Kisa. I år regnade det och var ca 4 grader... Uj uj, vad kallt. Vi hade på oss lager med kläder, kängor, mössor, vantar och regnkläder. Åsa, min syster, kom ner med sina barn och kusinerna har lekt galet mycket idag. Seth var otroligt glad när de kom. Vad han har längtat. De fick varsin peng av morfar och fick köpa vad de ville (nästan) på marknaden. Seth köpte bl a lite bilar och en pilbåge med Spindelmannen på och sugproppspilar. Bilarna och pilbågen är med bredvid honom nu när han sover. Sötnos.
Det blev även en tur i en tågkarusell...
...och ett flygplanskarusell.
Sover med snuttefiltar, bilar, gosedjur och pilbåge =) Vår härliga grabb.
Sorg, sömn och minneslund.
Jag använder bloggen som en dagbok och går ofta tillbaka i den när jag vill veta hur det var t ex förra året i november. Jag fortsätter använda den främst som en dagbok för min egen skull. En annan orsak till att jag startade den är att familjen bor utspridd och alla kan se bilder och läsa om vardagen genom bloggen. Mamma, min syster, mina båda svägerskor och min svåger har också bloggar, så vi kan följa varandras liv smidigt. Vi har även hunnit bo på flera olika ställen och har därför vänner utspridda över hela Sverige, som kan följa vårt liv, om de vill. Jag tycker det är viktigt att skriva om sorgen nu, för jag kommer säkert vilja läsa om det igen om några år och Seth kan ju också läsa när han vill sen. Det är även bra nu, eftersom vi har vänner över hela Sverige, som vill veta vad som händer nu och då är det bra att hålla uppdateringen genom bloggen. Jag orkar inte prata med så många just nu och då är det ju jättebra att använda bloggen också.
Jag frågade mamma igår hur jag ska kunna ge tillbaka till alla människor som ger så mycket till oss nu, genom kommentarer här, facebook och sms. Hon svarade att jag nog inte kommer kunna göra det och att det är okej. Jag tycker det är svårt att bara få och få. Jag brukar alltid vilja ge tillbaka också, men nu kan jag nog inte det. Just nu orkar jag inte, men jag är verkligen så tacksam till er alla! Jag vet inte hur det skulle gå om jag inte hade er omsorg. Och alla ni, gamla och nya vänner, som skrivit om oss på era bloggar. Vissa av er har jag aldrig träffat utan vi känner varandra genom bloggandet och ändå visar ni sån omsorg...
Jag ska väl egentligen inte nämna någon vid namn, för jag glömmer någon då, men Göran, jag måste ändå säga tack till dig!!! Du satt och åkte 50 mil för att umgås med oss några timmar i måndags. Helt fantastiskt.
Mamma och pappa ni är guld värda som ställer upp för oss till 110% nu när vi inte ens orkar fundera på vad vi ska äta, eller på disk eller något som har med vardagen att göra. Om inte ni tog hand om oss nu, vad skulle vi göra? TACK!
Sorgen blir större för varje dag och jag förstår mer och mer vad vi varit med om. Det kan plötsligt slå mig att vi faktiskt förlorat ett barn och därmed en framtid tillsammans med honom. Det kan slå mig att detta inte är en hemsk dröm utan verklighet. Det är enormt tungt. Jag visste inte att det kan göra såhär ont. Nätterna är värst. Jag har ju läst mycket om hur man reagerar efter trauman och sorg och jag har läst människors berättelser och jag möter människor i mitt jobb som berättar hur de reagerat i sorg. Alla har gemensamt att det är svårt att sova. Nätterna är jobbiga. Det är när allt blir tyst som tankarna mal och snurrar. Det är verkligen så! Jag kan inte somna och jag vaknar runt 4. Har jag en bra natt sover jag ordentligt 4-5 timmar. Jag vet att det är naturligt att det är så, men jag börjar bli riktigt sliten nu. Det känns så viktigt att orka med Seth. Han är i och för sig nöjd med om jag är i samma rum som honom. Jag läser lite när han målar, tittar på tv eller pysslar med något. Mamma leker mycket med honom också och det är oerhört värdefullt. Just nu kan jag inte ens förstå enkla instruktioner om hur man returnerar en vara som man skickat efter från H&M. Som tur är kan mamma hjälpa mig. (Stefan har åkt till Göteborg för att gå på Speedway med sin bror och vara med sin bror ett par dagar nu. Jag är glad att han orkar ta sig dit, för det betyder mycket för honom att göra det.)
Jag bävar för att komma hem till vardagen, men vi måste ju möta den någon gång. Men vi väntar ett tag än. Vi stannar här i Kisa nästa vecka också och så stannar vi till hos min bror i Örebro nästa helg. Vi har en del praktiskt att ta hand om innan vi åker hem också. Nämligen omhändertagandet av Silas. När vi fick beskedet att han inte skulle kunna leva, visste vi inte något om hur det går till efter förlossningen och vad som händer med honom då. Vi fick träffa en kurator direkt efter beskedet och vi frågade henne om allt detta. Vi fick även träffa en kurator i tisdags i Linköping. Vi fick veta att om barnet föds innan v. 22 räknas det som ett foster i klinisk mening. Föds barnet efter v. 22 kan det överleva och räknas därför som ett barn. (För oss är ju barnet ett barn redan när det skapas första dagen, men som sagt, inte i klinisk mening.) Lagen säger att om barnet föds död efter v. 22 måste man hantera det med enskilt omhändertagande, vilket innebär enskild kremering eller begravning. När det föds före v. 22 kan man välja att barnet kremeras med andra små foster och det grävs ner i en minneslund som sjukhuset använder sig av. (Allt sker under värdiga förhållanden.) Inget av detta visste vi om innan. Silas föddes i v. 17 plus 6 dagar och behöver därför inte omhändertas enskilt. Vi har ändå valt ett enskilt omhändertagande och behöver därför hjälp av en begravningsbyrå. En av Stefans barndomsvänners pappa jobbar på en begravningsbyrå och vi ville få hjälp av honom och vi ska träffa honom nästa vecka för allt praktiskt runt omkring. Silas kommer sedan finnas i en minneslund i Linköping. Det är en skogsdunge med naturstenar, tallar och blåbärsris och i den finns även ett träd i smide och man kan välja att ha ett guldlöv med namn och datum ingraverade, som sätts fast på det trädet. Vi hoppas ialla fall att det kommer gå att ordna. Varför vi väljer att ha minneslunden i Linköping är för att våra rötter är här i Östergötland. Linköping är nära både Kisa och Söderköping och vi är här nere mycket och vi åker ofta förbi Linköping. Vi har inga rötter i Avesta, så det känns bra att få ha honom nära våra hemstäder och våra familjer.
Oj, för att inte ha något att skriva, så blev det ett långt inlägg. När jag väl börjar skriva så är det skönt att få ur sig tankar och funderingar. Det blir som terapi på något sätt.
Hjälpredan Seth.
Jag visar lite bilder på Seth idag istället. Morfar ringde idag på morgonen och sa att han behövde lite hjälp. Han är i närheten och jobbar idag och behövde hjälp med att hålla någon stolpe av något slag. Han jobbar som fältgeotekniker och borrar i marken och kollar hur den är. Jag kan inte förklara bättre än så.
Förstå vilken lycka för en liten kille som älskar alla typer av maskiner att få åka och hjälpa morfar.
Det var så kallt så han fick låna en extra jacka av morfar.
Lycka...
Här håller han i någon grej som morfar behövde hjälp med.
Nu är det mormor som håller i något istället och hon tar kort på "gubbarna".
Ja, han var hur lycklig som helst när han kom hem igen, som ni nog förstår. Det bubblade ur honom när han kom hem igen =)
SILAS
På måndagkvällen började jag få värkar och vi åkte in till Linköping och blev inlagda. Det var skönt för jag fick något att sova på så jag sov nästan hela natten. Stefan fick också sova över.
Klockan 8 på morgonen sattes förlossningen igång och alla var jättesnälla och fina mot oss. Jag fick mycket smärtlindring för själva värkarbetet är som vilken förlossning som helst. Var tredje timma får man nya tabletter, som sätter fart på förlossningen, men jag fick bara det en gång, eftersom det gick så fort. Det känns så bra att det gick fort, så vi inte behövde vara där över ett dygn.
Strax efter kl 13 kom så vår lilla, lilla Silas ut. Det går inte förklara hur det kändes. Delvis var det en lättnad, för nu var det hemska över och sorgearbetet kan börja på allvar. Men det kändes även så tungt, för så länge han var i min mage, fanns han ju även här på jorden.
Jag mådde förskräckligt illa av all morfin jag fått, så jag kräktes och allt snurrade. Det tog ca tre timmar innan vi tittade på vår skatt, eftersom jag inte ville må så illa när vi gjorde det.
Sjuksköterskan, som tog hand om oss hela dagen, hade gjort iordning honom så fint. Vi hade med oss en liten filt och en bit av ett lakan som min farmor sydde till pappa när han var liten. Seth hade också fått köpa en liten present till Silas för några dagar sedan och det var en liten skallra med Pingu på, så den låg också där bredvid Silas. Skallran och Silas var nästan lika stora. Han var så fin! Fem fingrar på varje hand, med små små naglar på varje finger. Fem tår på varje fot, med små små naglar på varje tå. Han var perfekt skapad, förutom det som gjorde att han inte kunde leva utanför mig. Näsan var en "Kindevågsnäsa", en liten potatisnäsa alltså. Tummen såg precis ut som Stefans tumme... öronen var så små så små. Vi hade inget val gällande att föda honom eller inte. Med det fel han hade, kan ingen leva utanför magen. Trots att vi såg missbildningen var han så otroligt fin!
Vi grät tillsammans, bad lite, pratade med honom och sa hej då ordentligt.
Det var skönt att komma hem till Seth igen. Han var så underbar. Han fick en storebrorspresent, eftersom han faktiskt för alltid kommer vara storebror till Silas. Han sa att till vänster sitter hans hjärta och där kommer alltid Silas att bo... Vilken kille vi fått. Både Stefan och jag nattade honom och han grät en stund över att Silas är död och att vår katt Sid (blev påkörd för ett år sedan) är död. Precis innan han somnade bad han till Jesus för Silas och att inte dinosaurierna ska jaga honom och så bad han för farmor som kommer hit idag och hälsar på.
Idag är vi fortfarande som i ett vakum. Kroppen svarar inte. Allt går i slow motion och helst vill vi sova. Tack och lov så har vi Seth, som är som en sol, som lyser upp allt. Vi tar en dag i taget. Något annat kan vi inte göra!
Tack alla än en gång som står med oss i sorgen nu! Vad skulle vi göra utan er?
Älsakde Silas, vi kommer alltid älska dig och sakna dig! Du fattas oss...
Jag vill alltid älska
Tårarna rinner när jag lyssnar på den här sången. Den är så vacker!
Här sjunger Carola sången på årsdagen av tsunamin i Thailand:
Ingen förstod vart Du blev av, men fast Din vagga är en grav tror jag Du fann en öppen dörr som barnen gör till rum med änglar att få se dom lär Dig leka, ser Dig le Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar! Och en gång skall tystnad ge upp för sång Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång
Ingen är vackrare än Du för Du har himmelsk klädnad nu Du som är mammas sorg och skatt jag ber i natt När Du hör vita vingars sus be att två änglar tar ditt ljus ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!
Jag skall aldrig glömma Och en gång skall tystnad få ge upp för sång Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång
Bortom allt jag drömt finns Du nånstans gömd Aldrig blir Du glömd Inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång
Det är Dig jag älskar Det är Dig jag älskar Och en gång skall tårar få ge upp för sång Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn får förgäves liv nån gång
Bortom allt jag drömt finns Du nånstans gömd Aldrig blir Du glömd Inte ett enda barn får förgäves liv nån gång
Jag vill alltid älska - aldrig glömma - jag vill alltid älska dig!
Inte ett enda barn får förgäves liv nån gång
Jag har börjat känna av sammandragningar och lite småvärkar nu. Det känns fruktansvärt jobbigt. Troligtvis ska jag ändå inte in till Linköping förrän imorgon då de ska sätta igång förlossningen på allvar.
Igårkväll kom en barndomsvän hit. Hon och hennes man har gått igenom precis samma sak som vi gör nu. Det var helt fantastiskt av henne att komma hit tycker jag. Hon berättade hur det hade varit för dem och vi fick gråta tillsammans, över deras barn och över vårt. Jag blev mycket lugnare inför imorgon, efter att ha fått prata med henne som varit med om samma sak. Men jag kan fortfarande inte förstå att jag imorgon ska bli igångsatt för att föda vårt barn, som inte kommer leva. Det är helt overkligt och ofattbart. Vilken tröst att veta att vi kommer få träffas en dag hos Jesus.
Familjen och naturen - vilken tröst
Först vill jag TACKA alla för all uppmuntran, både här och via sms osv. All omsorg bär verkligen! Jag har aldrig gått igenom något livstrauma som detta och man vet aldrig hur man ska reagera förrän man gör det. För mig betyder människors omsorg och kärlek hur mycket som helst! Det vet jag nu. Det bär, det lindrar även om sorgen är densamma. Och som jag skrivit tidigare, man kan inte göra "fel" när man bryr sig. Var inte rädda för att prata med oss. Vi säger till om vi inte orkar.
Just nu lever vi i ett vakum. På tisdag kommer vårat barn födas, men det kommer inte leva. Tisdag kommer vara den värsta dagen i våra liv! Jag tror att det vakum jag befinner mig i nu beror just på väntan till tisdag. Just nu lever barnet i mig, jag känner det, jag mår illa, jag har början till foglossning osv... Det är så overkligt alltihopa. Efter tisdag/onsdag då förlossningen är gjord och vi fått hålla i vår skatt, då kommer sorgen in i ett nytt skede. Ett nytt sorgearbete kan börja. Nu är allt, som sagt, så overkligt...
Mamma och pappa tog med oss ut på "Vackra vägen" igår. Kisa är så vackert. Vackra vägen ligger vid ett naturreservat. Här kommer lite bilder.
Far och son tittar på kossor.
En gullviva som börjar se solen.
Ett av de roligaste korten någonsin. Mamma och pappa dricker kaffe och Seth har klättrat upp på "berget" och ser sig omkring...
En äkta gärdsgård och vitsippor.
Vackert med mycket vitsippor.
När man blir sååååååååååååååååå tjött är det skönt att mojfajs axlar finns =)
Det är så konstigt att livet går vidare för alla andra. Men så är det ju. Det är skönt att vi får stanna upp och vara i vår bubbla ett tag. Både Stefan och jag är sjukskrivna ett tag framöver så vi kan ju vara i vår bubbla ett tag nu. Särskilt som vi är hemma hos mamma och pappa. Vi behöver inte tänka på något praktiskt som disk och mat t ex. Mat känns inte viktigt just nu, men det är ju viktigt. Sömn, mat och värme är jätteviktigt när man är i chock och har sorg. (TerapeutMia finns därinne någonstans =)) Seth är glädje och ljusspridare. Han är fantastisk. Han funderar mycket - självklart och han pratar och är sig själv. Underbart. Vad skulle vi göra utan honom?
Igår eftermiddag satt Seth, Stefan och jag och tittade på Toy Story, som gick på tv. Plötsligt ringer det på dörren och där står en av våra närmaste vänner från Örebrotiden. Hon och hennes pojkvän hade läst om vad som hänt på facebook och valde att sätta sig i bilen och åka från Örebro till Kisa för att lämna en present till oss. Gissa om vi blev förvånade och glada. Mamma satte fram fika och vi fick sitta och prata sorg, vardagliga saker, drömmar osv i några timmar. Det var så skönt! Vi fick tänka på annat en stund och fick skratta och bara vara glada att få träffas!! Så tack Anneli och Roine för att ni kom!
Nä, nu ska jag drista mig till att duscha, för vi ska till Linköping snart för en träff inför tisdag.
När det ofattbara händer...
Barnet i mig lever, men kan omöjligt leva utanför min kropp. Kanske kommer jag senare förklara vilket felet är, men inte nu. Plötsligt insåg jag alla drömmar och tankar jag haft om detta barn, som jag inte varit medveten om. Nu är allt borta. Alla drömmar och förväntningar, borta på en gång. Sorgen kan jag inte beskriva med ord, inte än.
Om bara några veckor hade barnet vid en normal graviditet, kunnat leva utanför livmodern. Barnet är ju nästan färdig, men liten.
Det svåraste var att berätta för Seth. Han reagerade omedelbart och blev helt förtvivlad. "Får jag ingen lillasyster nu? Blir jag inte världens bästa storebror?" Vi pratade länge om att barnet kommer få vara hos Jesus i himlen. Seth funderade över att Jesus kunde bära "lillasyster" i sin famn. I nästa mening sa han att "Jesus bor i mitt hjärta." Nästa fundering var om Jesus kunde skydda "lillasyster" från dinosaurierna i himlen. Till slut kunde vi enas om att om det finns dinosaurier i himlen så är de snälla och jagar inte människor.
Bemötandet av personalen i Falun var fantastiskt. Vi ringde våra chefer och berättade och de var också helt fantastiska. Stefans chef är ju alltså vår föreståndare i församlingen. Han kom till oss med lunch och vi satt och pratade länge. Vi bad honom att sprida vad som hänt till församlingen och våra vänner. Vi har ingen orsak att inte människor omkring oss, som varit så glada för graviditeten inte ska veta vad som nu händer. Vi har fått så otroligt mycket uppmuntran, omsorg och förbön. Det är det vi behöver nu. Vad skulle vi göra utan familjen, vännerna och församlingen??? Människor skickar sms, några har ringt (orkar vi inte svara så svarar vi inte, orkar vi så svarar vi) Lina och Lennart var förbi med en vacker blomma och vi fick gråta tillsammans. Tårarna kommer och går hela tiden, men så får det vara just nu. Vi är verkligen så tacksamma för all omsorg. Jag kan inte nog uttrycka och beskriva det!
Nu är vi hemma hos mina föräldrar. Vi vill vara med familjen just nu. Nästa vecka ska jag föda barnet och tack och lov så behöver vi inte åka tillbaka till Falun för att göra det utan vi kan göra det i Linköping.
Jag bävar inför att föda barnet. Jag har förlossningsrädsla ändå. Det hade jag med Seth också, men fick bra hjälp. Nu har jag inte hunnit förbereda mig...och hur förbereder man sig för att föda fram ett barn man vet inte kommer leva? Så på tisdag behöver vi extra förbön och omsorg... Min bön är att vi ska få känna frid i sorgen och smärtan på tisdag och onsdag.
Eftersom detta är en blogg om mitt liv kommer ni få följa med i sorgearbetet nu... Från en blogg om min graviditet och mitt vardagsliv till en blogg om min sorg och mitt vardagsliv.
Det som ändå är helt fantastiskt är all underbar omsorg från människor omkring oss. Vi känner oss burna. Tack alla! Och något jag upplever nu är att man kan inte göra "fel" när man bryr sig om någon i sorg och man kan inte bry sig för mycket. Så känn aldrig att ni tränger er på! Vi svarar i telefon och öppnar dörren när vi orkar. Just nu är vi i Kisa och vi vet inte hur länge vi blir kvar. Fina Victor bor i vårt hus hos katterna vilket känns skönt. Det kommer nog bli mycket om detta framöver. Sorgen är obeskrivlig. Guds omsorg enorm. Människors kärlek hjälper att läka även om processen kommer vara lång.
En sång som jag gått och sjungit på i över ett dygn nu är:
"Gud, Du är underbar. Din kärlek är oslagbar. Gud Du är underbar, underbar, Du är underbar.
Du är här hos mig. Du är här. Och Du lämnar aldrig mig."
Så känner jag verkligen.
